Du kan längta efter en sak så länge och när det väl är faktum så är du inte nöjd ändå, du får aldrig nog. Och det är jobbigt, eller hur? Kaoset i mig börjar stilla sig nu, jag börjar få grepp om tillvaron igen. Efter 5 års konstant kaos börjar jag finna mig själv, vart jag står. Jag är inta klar på långa vägar, men jag kommer dit, det vet jag. Så många framsteg har jag gjort det sista, så många så jag glömmer av dem. Man måste ha varit med mig från början för att se dem. Mamma ser dem tydligt, min kille sen två år gör det med, han har vart med under den värsta perioden så han förstår. Och det är otroligt.
Jag känner mig ofta ensam, men nu finner jag vänner med samma utgångspunkt som mig och hela livet känns enklare. Jag är inte ensam där ute och den som står mig närmast förstår mig också, hur ofta händer det i ens liv? Men oron är alltid där, alltid med mig. Nervositet, rädsla- kanske ADHD:ns fel men troligtvis är det 5 års turbulens och kaos som är boven. Jag har inte bearbetat allt, inte på långa vägar, därav all stress och konstiga situationer. Men nu är det slut med det, nu vill jag må bra och slippa detta kaos. Saker måste ändras och det radikalt.
Jag är trött, så trött. Gammal känner jag mig. Äldre än vad jag borde vara. Men nu är det min tur att få leva och må bra. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det. Visst jag har gjort mycket fel, varit kaos och velig. Men vem är inte det? Vem skulle inte vara det i min sits? Det är en stor sak att jag kan erkänna detta för mig själv. Otäckt är det, men även det ett framsteg.
Jag är trött, så trött. Gammal känner jag mig oft
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar