Min historia- vägen hit

Var började min resa? Jag vet knappt det, kanske ända från starten. Det jag vet är att jag alltid har känt mig annorlunda, har känt att andra alltid har stått över mig, att något är "fel" på mig. När jag var liten har jag beskrivits vara väldigt aktiv, lekte mest med killar, sprang omkring och byggde kojor- inga lugna lekar här inte. Jag vet att jag var svår att sysselsätta, jag tröttnade så fort på allt. Jag gjorde alla saker snabbt, jag läste fort och mycket redan vid tidig ålder. Jag kom ihåg saker, sinnesstämmningar och känslor vid vissa situationer mycket tydligt. Mamma kunde läsa en bok och sen kunde jag den fort utantill, innan jag kunde läsa. Jag hade ett rasande humör och blixtrade till fort för att i nästa stund inte komma ihåg varför jag just blev arg. Jag kunde slå mina syskon utan att ha några betänkligheter kring detta. Men detta är sådant vi har tänkt på i efterhand, jag var inte mycket annorlunda än andra barn.Kanske mer ensam och hade svårt för att umgås med andra, jag visste inte riktigt vad man skulle göra med den där andra personen som fanns där bredvid och hur jag skulle förhålla mig till denne.

När jag gick i 5:an, 6:an började problemen som jag först minst det. Jag har alltid känt mig utanför och obekväm med andra och det fick mig att fundera på vad felet kunde vara och idén som kom för mig var att felet var att det fanns något fel på min kropp. jag började ställa mig framför spegeln , snegla på alla vinklar och vrår och hitta fel, och OM jag hittade fel! Detta fortsatte, i åttan började jag gå ut och gå varje dag, fixeringen vid kroppen ökade, jag pluggade allt mer och blev som uppslukad och satt mest för mig själv med en bok.I 9:an började jag springa varje dag, först korta sträckor, sen längre, sen började jag gå efter löprundan. Sedan gick jag på maten, tog bort godis, fika- allt i små steg. Sedan började jag med styrketräning själv, sedan friskispass samtidigt med allt jag gjorde innan. Till slut var det 5 friskispass i veckan, joggning varje dag, promenad varje dag. Situps efter varje måltid som blev mindre och mindre. Sommaren efter 1:an i gymnasiet kraschade jag första gången, jag låg bara hemma och skrek, allt var svart. Mamma tog tag i det och skickade mig till en psykolog på BUP och där gick jag i två år. Han sa redan från början att om det var ätstörningar så var det inte hans bord,men jag trodde att jag bara hade "ätstörningstendenser" och hade koll på mig själv. Vid detta tillfälle tränade jag friskis 5 gånger i veckan. 1 yoga pass + flera styrke och yoga pass hemma, promenad varje dag och löpning samtidigt- allt detta på en vecka. Jag nästan ingen lagad mat, bara smörgåsar med lite ost, ibland musli och gröt. Jag var ett vrak

Detta fortsatte till slutet av 3:an. Jag hade kompisar, kille men allt inom mig var svart och jag ville ta livet av mig flera gånger,för vad hade jag för roligt i mitt liv? Allt kretsade runt mat och träning, ett socialt liv passade inte in. Till slut hade kroppen fått nog. Sista terminen i 3:an fixade jag MVG i alla ämnen, tog körkort och tränade samtidigt, men nu hade jag fått nog.

Ingenting fungerade inte, varken psykiskt eller psykiskt. Jag sa till min psykolog att jag behövde hjälp och jag hamnade på en specialistklinik. Där sa de direkt att jag var illa ute och nu tog jag in det, trodde på det för första gången. Jag fick antidepressiva, slutade träna och fick tvinga mig själv att börja äta. ångest varje dag men sakta gick det framåt. jag flyttade hemifrån själv och började på universitetet( Jag ska bli lärare)och jag bytte psykologer. Flytten innebar stora omställningar, fler vänner, ny underbar kille, men mycket mer kaos inom mig.

Vi började rota i alla vrår hos mig och allt blev fel. Jag var fel, jag hade varit fel när jag var liten- jag hittade alla fel på mig man kan tänka ut. Till slut fattade vi att jag hade mycket tvångstankar, men också att jag inte var en "vanlig- ätstörd person", det låg mer bakom.Ästörningen försvann mer och mer men andra saker var kvar. Jag tog bort den antidepressiva medicinen för den gjorde mig snarare värre. Vi började tänka autism, ADHD m.m och tester gjordes, mer samtal och nu vet jag vad allt handlar om. Jag har ADHD med troliga inslag av Asbergers syndrom. Det är ett halvår sedan ungefär och jag lär mig varje dag nya saker om mig själv och min diagnos. Jag ser den på många sätt som en tillgång, många har det värre än mig. Jag har hög intelligens enligt mina testresultat och inga större svårigheter som märks på utsidan. Jag får bara arbeta med mig själv och lära mig hantera mina beteenden, de är en del av min personlighet. Vissa är jobbiga, andra älskar jag. Jag är en knäpp, energirik person med ett för stort hjärta som bara måste lära sig sätta gränser och jag lär mig varje dag...