Things happen

Jag vet inte vad som har hänt med mig det sista men jag har gjort en massa framsteg. En i min familj kanske kan ha cancer, något som självklart skrämmer mig mycket, men jag kan hantera det och se till de fakta vi har nu. Jag drar inte på så hög växel direkt som jag brukar, kanske är detta Concertans hjälp men även mitt eget tankesätt. Jag är annorlunda, på ett bra sätt.

Jag brukar alltid låta känslorna gå före logiken, även fast jag vet att detta oftast inte leder till något konstruktivt. Men så har jag trott mig vara funtad, men nu känns det faktiskt som denna inre bild av mig sakta men säkert börjar att spricka. Jag kan mer än så, jag utvecklas hela tiden och tar till mig saker mer snabbare nu. Jag tror faktiskt att detta är den största skillnaden med Concertan, jag kan tillåta mig själv att stänga av och det är skönt. Stänga av är kanske fel ord, men jag ser saker ur ett större perspektiv nu och får mer kontroll på allting. Jag tänker inte bara negativt och på det värsta utan kan fokusera på det som finns och vilka bra saker som kan komma ur det. Det är ett stort framsteg för, saker händer och man får göra det bästa utav dem.

Everything changes and I don´t feel the same

Jag vet inte vem jag är längre, vad jag ska tro på, vem jag ska tro på. Jag har alltid trott att de flesta människor de goda inombords, att man är vänliga och inte har några baktankar. Men jag märker allt för undan att så är inte faktum, många spelar ut mig. Spelar på mina känslor för att få mig att reagera som de vill. Och detta gör mig ledsen. Jag är kanske för godtrogen, för naiv.

Jag börjar bli allt mer cynisk, börjar förlora tron på människor och det skrämmer mig. Jag vill inte bli sådan, jag vill tro gott om människor. Men jag märker att jag ändras mer och mer. Blir kallare, bryr mig mindre, är mer skeptisk och tror mindre på människor. Varför skulle jag? Man blir ändå nästan alltid besviken. Jag har vart så ledsen och besviken på många i min omgivning länge och jag orkar inte ta mer smärta längre. Det gör för ont, allt för ont. Jag ändras helt enkelt, vi får se om mitt liv blir bättre genom detta.

Holding back

När jag tänker på de senaste fem åren blir jag främst ledsen. Så mycket smärta, så mycket gråt, så mycket kämpande. Att åka buss har vissa dagar varit som att bestiga ett berg, ett laga mat har varit så krävande och gjort mig så illamående att jag hellre hade velat bli utsatt för maginfluensa en det obehag som det medförde. Dagens första tanke hare många gånger varit: "nej, inte en dag till, snälla låt bara denna dag ta slut!". Så många gånger har jag skrikit inom mig, varför? Varför, varför ska jag få utstår detta? Vad är meningen med allt? Men jag har dragit mig för att säga det högt för då skulle det leda till att det blev för verkligt. Skulle jag tillåta mig släppa efter för denna känsla skulle jag vara förlorad. Så det har jag inte gjort, på något sätt har jag intalat mig själv att det finns en mening med allt jag genomgår, någonstans i framtiden kommer jag förstå varför. Bara inte nu.

Vissa saker har blivit bättre, små saker som ingen annan än jag själv märker av. Större saker som syns på utsidan, prestationer som märks. Men inom mig har flest förändringar skett, jag har många gånger känt att nej, nu ger jag upp. Nu gör det för ont, nu vill jag inte mer. Det kvittar vad jag gör för det blir aldrig riktigt bra. Jag har stått vid broar och tänkt att hoppa, jag har tagit knivar mot halsen och velat göra slut på allt. Men något har alltid stoppat mig, kanske vill jag se vad som kommer i framtiden. Kanske vill jag inom mig någonstans se vad som är meningen med allt detta, för det måste finnas en mening, annars vore allt förgäves.

Jag tror på att för varje dag blir jag starkare och då är det värt all smärta. Visst, jag faller och vacklar ofta, men vem skulle inte göra det. Men jag sitter ju fortfarande här eller hur? Något håller mig kvar, envishet kanske eller själviskhet? Troligen är det så att jag aldrig skulle kunna ge mina kära en sådan smärta, det är det som har hållit mig kvar.

Jag har varit beroende av mycket under denna tiden, ett tag var det kicken som träningen gav mig och kicken av att kunna gå dagar utan att äta. Den är borta nu. Sen fanns det kicken av att kräkas och gömma det så ingen annan visste. Det är borta nu. Sen var det kicken av att höra andra människors rädsla för mitt beteende, att bli sedd för min ätstörning. Den är borta nu. Sen var det kicken att när jag började äta igen att äta tills jag inte kunde äta mer. Det är borta nu. Sen var den kicken av att plugga 16 timmar tills jag stupade, detta beteende är delvis borta nu. Kickar av att bli sedd, bli bekräftad för min kropp, för mina prestationer, upplevelser, människors reaktioner, att hjälpa människor- jag har varit där. Som tur har jag aldrig hamnat i något missbruk av droger, tabletter eller alkohol, men hade situationen omkring mig varit annorlunda, så vet man aldrig.

Men det största beroende jag har haft/har är att ha andra människor som kan rädda mig när det känns tufft, att ha någon att ringa, messa när jag inte klarar av att vara själv. Missbruk handlar om att fly och jag har flytt, men vem gör inte det? Vi flyr att på något sätt. Men jag har även alltid tagit tag i mina problem och på vägen behöver man stöttning, no man is an island.

Men jag har märkt att den sista månaden börjar detta behov försvinna, alla gör en besviken och den enda man riktigt kan lita på är en själv. Så jag håller saker för mig själv nu, biter ihop, säger inget. Ingen i min omgivning fixar mitt kaos, varför skulle de? Jag gör ju det knappt själv. Jag stöter bort människor genom mitt kaos. En person som mår dåligt hela tiden är ingen kul person. Jag vet själv att jag kan bli för mycket, det är ofta oss med ADHD:s största problem. Vi sliter ut människor, kräver för mycket. Jag försöker ständigt stoppa mig, men det är svårt. Jag vet knappt hur jag ska bete mig längre för vad jag än göt så blir det fel. Jag blir fel, så har det alltid varit och varför skulle det förändras. Jag har mig själv och jag kommer aldrig försvinna. Jag gör mig själv besviken ofta, men det svider inte så mycket som att bli besviken av andra. Därför väljer jag jag.

Ett stort steg

Idag har jag tagit ett stort steg, jag har erkänt för mig själv att jag har för mycket om mig för tillfället och något måste göras. Därför har jag idag hoppat av en kurs, en kurs som jag bara har läst för att fördriva tiden. Det kanske kan verka löjligt, men jag har aldrig slutat med något förrän det är slutfört. Aldrig, så detta är ovant och skumt för mig. Det känns lite som att jag är svag och ger upp för lätt, men detta känns som ett viktigt beslut att ta. Att jag erkänner för mig själv att jag inte är en övermänniska och jag måste ibland säga nej. Det känns även skönt, men lite skrämmande.

Jag ska alltid klara allt, men nu måste jag ta hand om mig själv för att orka med resten. Och en del i att ta hand om mig själv är att acceptera att jag måste säga nej ibland och att jag duger ändå. Svårt, men ett stort steg för framtiden.

Ett stort steg

Idag har jag tagit ett stort steg, jag har erkänt för mig själv att jag har för mycket om mig för tillfället och något måste göras. Därför har jag idag hoppat av en kurs, en kurs som jag bara har läst för att fördriva tiden. Det kanske kan verka löjligt, men jag har aldrig slutat med något förrän det är slutfört. Aldrig, så detta är ovant och skumt för mig. Det känns lite som att jag är svag och ger upp för lätt, men detta känns som ett viktigt beslut att ta. Att jag erkänner för mig själv att jag inte är en övermänniska och jag måste ibland säga nej. Det känns även skönt, men lite skrämmande.

Jag ska alltid klara allt, men nu måste jag ta hand om mig själv för att orka med resten. Och en del i att ta hand om mig själv är att acceptera att jag måste säga nej ibland och att jag duger ändå. Svårt, men ett stort steg för framtiden.

För mycket bara

Det känns som om allt är fel och jag är helt ensam att klara detta. Möss inne och ingen hyresvärd som gör något, han är välkänd för fuskbygge så nu på dagarna får jag springa och jaga honom. Det är sådana här saker som vi med ADHD och Asbergers har svårt att hantera. Särskilt i det tillstånd jag är sedan flera månader tillbaka. Plus sjukdomar och problem i familjen, tre uppsatser att skriva, en vardag att klara av, min kör ska ha flera uppvisningar och jag har, precis börjat Concerta och har biverkningar av denna, plus utmattning, plus konstant ångest, plus förlust av en vän- inte konstigt att jag inte mår så bra.

Jag känner mig hotad ifrån alla håll, ingenting är rätt, som det ska vara. Jag har ingen att riktigt luta mig emot utan jag får klara detta själv, ingen annan har full förståelse heller. Jag vet knappt hur jag ska hålla ihop längre, splittrad är ett bra ord. Det syns inte på utsidan men jag kollapsar snart. Det är bara för mycket. Glädje, vad är det? Vet inte vad det är längre. Ingenting är enkelt, jag kan aldrig få någon chans att slappna av.

Jag försöker konkretisera allt, ta en sak i sänder, prioritera, men det är så svårt för allt är kaos och i ett virrvarr. Trodde att jag hade haft det jobbigt för men nu vet jag att det bara var en försmak av vad som väntade. jag försöker tänka att det är en mening med allt men nu känner jag att jag inte kan tro på detta mer. Det är för kaos. För mycket. För ensamt. För mycket ångest. För mycket ledsamhet. För mycket bara.

Trött, trött

Första markanta skillnaden med Concerta- trötthet. Egentligen borde jag ha mer energi, men jag vet varför det blir så här. Först nu på flera år är jag avslappnad större delen av dagen och då kommer allt som kroppen inte har fått. Den har bett om vila och lugn i flera år nu och inte har den fått det, men nu tar den för sig för nu orkar jag inte kämpa emot längre(eller snarare gör Concertan det åt mig). Och det är bra. Men konstigt och irriterande för det är ovant

Det känns som om jag skulle behöva få sova i en vecka för att ladda om. Men det blir nog endast en sovmorgon i morgon, mer hinns inte med. Jag är inte så spänd längre, mer mjuk i kroppen och dte är en konstig känsla, har inte bestämt mig för om jag gillar det än. Vänja om sig är svårt, det tar tid. Och jag vill att saker sker nu!!!

Moving on

Har nu prövat Concerta i flera dagar nu och det känns okej, ingen jättestor förändring men jag mår i alla fall inte sämre. Det kommer jag märka allt mer när tiden går och jag har testat att vara i olika situationer, först då kommer jag märka skillnaden.

I mer än en månads tid har jag varit nästan konstant ledsen, rädd och orolig och detta har bara ökat. Jag har varit rädd för vad som händer med mig, försökt att rationalisera bort det med olika ytterligheter och förklaringar. Det finns yttre omständigheter som påverkar mitt känsloläge nu, det kan jag inte räkna bort, men igår kväll kom tanken till mig att detta skulle ha kommit utan detta ändå. Jag har panikångest varje kväll/natt nu och även på morgonen. Tryck över bröstet, svårt att andas, magont, oro, panik och konstant rädsla, sömnsvårigheter och ingen matlust. Och tro mig, det stör mig.

Jag har haft detta av och till under de sista fem åren men nu är det annorlunda för nu hanterar jag det bättre. Jag vet vad det beror på, att jag måste acceptera det och härda ut och att det är som med feber. Även ångest är kroppens reaktion på att något inte står rätt till och den försöker gå emot det. Ångest är kroppens reaktion på att jag har stängt in och inte låtit mina känslor komma fram och likt Freuds tanke, till slut bubblar säcken över. En grej låter allt pysa ut och nu är det det jag måste hantera. Det är inte kul, men jag vet att jag måste härda ut och ta tag i det här för att komma vidare. Mina försvarsmekanismer fungerar inte längre, mina säkerhetsbeteenden har jag slutat med och nu måste jag ta i tu med känslorna och ångesten. Inget och ingen kan rädda mig och hjälpa mig med detta. det kan bara jag själv och faktiskt vill jag inte ha någon hjälp. Jag vet att när denna fas är över kommer jag att vara starkare och säkrare på mig själv och då är det faktiskt värt att ta smärtan. Det är inget farligt, det är livet.

Visst är jag rädd vissa gånger, särskilt när det kommer på natten och jag är ensam, det känns som jag faller och jag inte kan styra det, men faktiskt kan man det. Med tanken, allá KBT. Jag får inte låta rädslan vinna, får inte tillåta mig gå in i det för då blir det värre. Istället ska jag bara låta det komma, gråta ut all smärta för någon gång tar det slut och då har jag gått vidare och är starkare. Visst, det är frustrerande och ledsamt ibland, orättvist till och med, men så är det. Det är faktum och det enda jag kan göra är att acceptera det och lära mig hantera det. That´s life. Och faktiskt, jag skulle inte vilja ha det annorlunda för utan smärtan skulle jag inte sitta här idag och veta det jag vet och vara jag. Allt sker av en mening, det tror i alla fall jag.

Första dagen med Concerta

Idag började det, trial and error. Jag testade Concerta för första gången och det känna bra. Riktigt bra. Tror jag, är för snart att säga, men något händer. Jag är gladare, har mer energi. Det känns lättare på något sätt, klarare. Lättare att släppa saker. Lite illamående, tryck i huvudet och yrsel men det var väntat, det är ju övergående. Vi får se vad som händer!...

Ilska och attitydproblem

Här är typ exemplet på vad som skrämmer mig ute i samhället. Attityderna i samhället, okunskapen som Ragnevi beskriver så tydligt. Personer med ADHD har i stor risk att begå brott, som den där undersökningen på Norrtälje anstalten visade på. Tittar man på diagnoskriterierna för ADHD så är missbruk oerhört vanligt, något som i sin tur leder till brott. Vidare kan man klart säga att ett impulsivt beteende och trots emot auktoriteter kan leda till ett felaktigt beteende, något som kan leda till att brott begås, men då får man räkna in flera faktorer som miljö, uppväxt och andra yttre faktorer.

Men att dra det så långt att alla personer med ADHD har möjlighet att begå brott är att dra det för långt. Även att i samband med en person som är misstänkt för brott skriva att han har Asbergers, vilket totalt inte har med saken att göra. Personer utan någon kunskap eller insikt om vad Asbergers innebär kan felkoppla detta i framtiden och få en helt fel bild av vad detta funktionshinder innebär. Skrämmande är det faktiskt, media har jätte stor påverkan på människor och de har ett stort ansvar att undersöka och tänka på vad de egentligen skriver.

Detta gör mig så arg och det räcker att titta på kommentarerna under artikeln för att se att jag inte är ensam. Att den nya Lasermannen har Asberger syndrom har inget med det faktum att han har begått brott eller dylikt, så varför ens nämna det. Aftonbladet borde faktiskt skämmas, det hade inte vart okej att skriva att han var homosexuell eller något annat som anses vara mer politiskt inkorrekt,men att lyfta ett funktionshinder verkar vara okej. När ska folk fatta att det handlar om människor som hare vissa svårigheter och ingenting annat!

Att göra fel

Jag har svårt för att tillåta mig själv att göra fel. Det är något som jag inte får göra, jag ska vara perfekt, bete mig rätt emot alla människor och alltid handla rätt i alla situationer och det trygga liv jag har levt större delen av mitt tillät mig att närmast uppnå detta. Genom att stänga in mig själv med böcker eller att inte tillåta mig själv komma tillräckligt nära andra människor så var detta inte så svårt. Självklart har jag skrivit fel på prov ibland, betett mig fel emot mina syskon och föräldrar och när jag var mindre, men jag har alltid sett till att utanför hemmet ge en perfekt bild av en perfekt yta, något som vem som helst förstår inte går att efterleva i långa loppet.

När jag flyttade hemifrån öppnades en ny, otrygg värld för mig. Nya människor som jag med mitt naiva sätt trodde att alla var goda, var som mig. Mer ansvar, mer ensamhet, mer otrygghet vilket leder till allt mer kaos. Vad gör en människa då? Den försöker gripa tag i minsta hårstrå som kan ge den lindring mot det otäcka och skapa trygghet, ett farligt spel som ofta leder till destruktiva handlingar. Som leder till att man gör fel, som leder till att man varken vet ut eller in. Som får en att helt tappa fotfästet i tillvaron.

Jag är skrämd av vad jag har lärt mig de senaste två åren. Människor är inte som jag trodde, jag är inte som jag trodde och världen är inte som jag trodde där i min lilla kupa. Jag har fått så mycket positivt, men också så mycket smärta och ledsamhet. Det har bara snurrat på och oron har bara ökat, jag har blivit räddare, känsligare, fegare. Vissa dagar vågar jag inte gå en promenad för jag känner mig så otrygg, ta en buss eller prata med någon. Ibland inte ens röra mig, eller sova.

Jag försöker lära mig hur allting fungerar men det känns övermäktigt. Hur ska jag kunna bete mig rätt emot alla? Inte göra fel. Alla säger till mig att jag bara är en människa, man gör fel, det är okej. Men jag har svårt att acceptera det, det gäller inte mig, det gäller andra. Ibland tror jag att det hade varit enklare om allting inte hade gått så lätt för mig tidigare, då skulle jag tackla detta bättre. Tillåta mig göra fel. Men nu är det inte så och jag ältar alla felstag jag gör i oändlighet tills både jag själv och andra blir trötta på mig. Men hur ska jag kunna sluta när det gör så ont i mig? Jag vet inte. Jag bara vet inte.

Dagligt tillstånd

Denna ständiga oro och ledsamhet, jag gråter jämt. Har ångest ständigt. Ofta får jag frågan vad jag oroar mig och ofta kan jag inte ge något svar på det, jag vet helt enkelt inte. Oron bara finns där och får mig att göra saker som jag inte vill, som att bryta ihop, söka efter bekräftelse och älta saker om och om igen. Jag känner mig ensam, rädd och nervös nästan hela tiden. Det är en skrämmande känsla. Jag är ofta så rädd. För vad som ska hända, varför jag känner som jag gör och det stör mig.

Jag vill fixa saker, lösa saker, att allt ska kännas bra, men vissa saker kan jag inte få till bra. Vissa saker rår inte jag över, det bara är så. Det sker saker i livet som jag inte kan styra över, saker hos mig som jag inte kan styra över. Acceptera, ja. Tråkigt, ja.Men fortfarande rädd, ja.

Okunskap

Det som skrämmer mig mest av allting i denna stora världen är okunskap. Ni vet när vissa människor alltid har åsikter om saker de själva aldrig vart med om eller på något sätt är insatta i, men de ska ändå strida för sin sak och tala om för de människor som har varit utsatta för ämnet som diskuteras? Det är sådana människor som skrämmer mig för oftast har dessa människor makt att påverka,kanske allt för mycket.

Vi lever i ett demokratiskt samhälle, vi har yttrandefrihet och alla har rätt att lyfta sina åsikter, det köper jag, men detta kan även bli felvrängt. Ämnet psykisk ohälsa är ett sådant ämne som är mycket omdebatterat i samhället, alla har något att säga om det verkar det som.

"ADHD- mediciner som Concerta och Ritalin som är centralstimulerande medel anses av vissa kunna klassas som knark och borde förbjudas."

"Utbrändhet är en myt"

"Ätstörningar handlar bara om utseendefixerade människor"

Sådana tankar skrämmer mig. Jag har haft/har en ätstörning och det handlar verkligen inte om endast utseende, inte på långa vägar. Jag har släktingar som är utbrända och jag har flera gånger varit nära, så jag vet att det är verkligt. Jag har även ADHD och ska testa Concerta och det är på inget sätt knark. Du kan inte bli beroende, annars skulle jag aldrig testa det. En beroende av knark skulle aldrig nästan ens bli påverkad av det.

Så, vilka är då dessa människor som driver fram dessa tankar i samhället? Jo, människor som aldrig har lidit av psykisk ohälsa eller berört det på något sätt. Hade de det skulle de aldrig kunna säga sådana saker, kanske är det därför för vi som har vart där alltid känner en samhörighet med varandra. Vi vet något som de andra inte vet, de kan försöka acceptera och tolerera men de kan aldrig riktigt förstå, hur gärna de än vill.

Så är de dessa människor som ska styra och bestämma vilken behandling människor som lider av psykisk ohälsa av olika slag ska ha?Försäkringskassan har fått utstå mycket de senaste åren sedan de nya reglerna kom till, och av mycket stora skäl. Rapporter om att nästan alla som arbetar på Försäkringskassan har blivit hotade en eller flera gångar är helt fel väg att gå, de människorna gör bara sitt jobb. Dock är det fel att en så stor okunskap finns inom sådana organisationer och särskilt hos de lagstiftande organen.

En lärare som i mer än 20 år hade jobbat på nuvarande särskolan, går i min Specialpedagogik klass och han berättade att för några år sedan hade han blivit uppringd av Försäkringskassan kring frågor om förståndshandikappade och barn med neuropsykiatriska funktionshinder( ADHD; Asberger syndrom, Autism, Tourettes) för att nya regler hade kommit och de visste inget om vad dessa funktionshinder innebar. Dessa människor skulle bestämma och påverka människors liv och de hade noll kunskap om vad detta innebar! Skrämmande är ordet.

Vad är det för inställning till människor? Hur kan detta få gå till på detta sättet?

Jag skriver för närvarande min C-uppsats i Historia kring ämnet vanartiga barn, barn som enligt lagen om samhällsvård från 1926 skulle omhändertas eller korrigeras av barnavårdsnämnden genom omhändertagande eller varningar av olika slag. Materialet härör ifrån åren 1937-47, samma år som steriliseringslagarna tillämpas i full fart på asociala, imbecilla eller psykisk sjuka människor. Självklart finns den tanke om att verka för barnens bästa, många tas om hand pga missförhållanden i hemmet men det finns även en annan sida av saken. Rasbiologiska tankegångar hägrar och befolkningsfrågan finns i bakgrunden då man befarar att den svenska folkstammen håller på att försvagas av fel anlag. Genom sterilisering ser man till att individer med felaktiga anlag inte för vidare anlagen och samhället tjänar på det. De individer som är fattiga, sjuka, asociala och som inte kan ta hand om sig själva kostar hela tiden samhället pengar och om de föder många barn så kostar det ändå mer pengar. Sterilisering blir en lösning på problemet.

Barnavårdsnämnden var spelade en mycket stor roll vid utpekandet och uppfångandet av individer som steriliseringslagen tillämpades på, en lag som fanns kvar i Sverige enda till 1976! 63000 människor utsattes för det, många troligen under tvång och majoriteten var kvinnor. Många av barnen som ansågs vara vanartade, som stal, inte skötte skolan, sprang ute på nätterna eller "bedrev otukt" sattes på uppfostringsanstalter, anstalter som ofta hade rutin på att sterilisera alla individer vid utskrivning.

Skrämmande nog kan jag hitta många likheter med de barn som anses vara vanartade och barn med ADHD. Trots emot auktoriteter, kicksökare, koncentrationssvårigheter, missbruk, rastlöshet. Barn som senare kunde utsättas för sterilisering. Eller kvinnor som på grund av hårt arbetet blev så utslitna att de blev deprimerade och inte kunde sköta sina uppgifter.Utbrändhet och utmattning är inget nytt fenomen, historien talar för det.

Jag kan ibland finns skrämmande likheter med 1930- 40- talets tankegångar som alla bedrevs under välfärdsstatens uppbyggande, med dagens tankegångar kring psykisk sjuka.Ofta ses de som en belastning för samhället och kostar det pengar, ut och jobba! Gör rätt för dig. Är vi så mycket annorlunda sedan 1940-talet? Steriliseringarna fortsatte efter det att koncentrationslägren öppnades, faktiskt var åren 1946-47 de åren som flest skedde, vad talar det för? Lär vi av historien, förändras vi egentligen? Har bara samma tankegångar fått andra uttryck, ett annat språkbruk så vi inte ser det lika klart?

Att stämpla människor som sinneslöa var inget konstigt under 1940-talet, det var faktisk någorlunda normalt. Har vi idag bara andra ord för att beskriva saker? Ser vi inte fortfarande ned på människor som vi anser avviker ifrån det normala? Mycket skrämmer mig, gör mig kall inombords. Vad händer egentligen? Hur ser vi på människor egentligen?

Förändringar- Omställningar

Jag tror att det svåraste jag vet, och något som delas med de flesta med Asberger drag och ADHD, är förändringar. ADHD:n i mig kan gilla det, men ofta känns det nästan direkt otryggt och det är värre än att ha tråkigt och att samma saker sker varje dag. Asberger sidan vill att det ska vara tryggt med samma rutiner och förutbestämda saker som alla följer samma mönster.

Och bryter något detta så blir det problem för mig...

Jag har lärt mig med åren, vissa saker reagerar jag alls inte lika starkt på som förut. Jag har accepterat att världen inte kan dansa kring min pipa hela tiden, vilket jag inte heller vill. Sedan har det med dagsformen att göra, vissa dagar då jag är trött, starkt pressad eller allmänt ur balans och då blir det svårare för mig. Men det blir mer hanterbart ju mer tiden går.

Men svårt är det, människor försvinner, förändras, saker kommer och går. Vissa gör slut, vissa dör- det är livet och de flesta människor har svårt med detta. Det behöver man absolut inte ha en diagnos för.Men för oss med dessa diagnoser i bakgrunden är det änne svårare. Vi kan klara av en förändring åt gången, det rubbar vår värld lite men vi kan hantera det. Men sker det flera saker på samma gång blir det mer okontrollerbart och vi faller, bryter ihop.

Jag vet logiskt sätt att vissa saker måste jag acceptera, det är som det är, man måste gå vidare, släppa taget. men känslomässigt går det inte lika fort. Det tar tid, det är en lång sorgperiod med en massa gråt, ångest och känsla av otrygghet och obalans. Otrygghet är det som skrämmer mig mest. Jag lär mig varje dag och förändringar klarar jag av inom vissa områden, men inte inom andra.

Yrkesmässigt och i skolan har det aldrig vart något problem, då ser jag det bara som positivt, men relationer människor i mellan och känslomässiga saker är svårare. Kanske beror det på att där finns det ingen korrekt mall att går efter, inget manus, det är okontrollerbart. Särskilt om man har Asberger drag kan det vara svårt att veta hur man ska bete sig i vissa situationer, hur man ska känna, var gränser ska sättas. Vad som är lagom/tillräckligt.

Mellan människor finns det inget manus, vissa saker bara händer och man får lära sig mönstren, man har sagt till mig att för en som har Asberger så är vissa saker inte lika självklara som för andra människor, saker måste läras in. Trial and error, det är också vanligt att man kopierar av andra människor, filmer, böcker och tror att om man gör så blir man accepterad och man beteer sig på ett korrekt sätt. Men även böcker kan ha fel och man kan misstolka saker även där.

Ofta känne rjag mig frustrerad, kan jag inte bara få en mall för hur jag ska ska bete mig mot vänner, familj? Det skulle vara så mycket enklare då, jag är expert på att följa manus, direktiv, det är tryggt, kontrollerbart och förutsägbart. Jag känner mig trygg och inte lika orolig. Men, livet fungerar ju inte så, tyvärr skulle jag vilja säga. Men ADHD i mig skulle absolut inte nöja sig med bara detta, lite spänning och oväntade grejer måste hända.

Min rädsla har alltid varit att göra fel, all energi har gått åt till det och har jag någon gång gjort det så har jag inte kunnat släppa det, det krossar mig nästan. När man blir äldre kommer mer ansvar, mer saker som man måste klara av, hantera och sköta. Lägger man på detta stress, krav, oro och kroppslig- och känslomässig obalans så blir summan enkel att räkna ut. Slutsats kaos.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag känt mig otrygg, ur balans och allmänt kaos överallt. Jag vill bara ha kontroll, men det för mycket för mig att kontrollera. Nya områden upptäcks, nya människor som man aldrig har mött tidigare kommer in i mitt liv och det är mycket positivt, men det ställer även till problem, för hur beter man sig? Hur ska man hinna räcka till till alla? Hur mycket ska man finnas till? Hur mycket ska man ge av sig själv? Hur ska jag kunna klara av dessa omställningar och försöka få kontroll på detta?

Det är omöjligt att få kontroll över allt, veta allt, kunna allt. Jag kan verkligen inte allt, men jag lär mig varje dag. Ibland gör jag fel och då faller jag och ältar det i oändlighet och anklagar mig själv tills jag närmast hatar mig själv, sen efter ett tag minskar smärtan och jag går vidare. Men detta tar tid, allt för lång tid, en lång sorgperiod. Men ibland gör jag rätt och jag lär mig alltid av mina misstag, jag blir en bättre människa varje dag. Det enda jag skulle önska vore att jag inte känner så mycket som jag gör. Det blir övermäktigt och stressar mig så, lite mer lagom i mitt liv skulle jag absolut inte tacka nej till. Det kanske kommer, i den okontrollerbara framtiden...... peppar, peppar ta i trä....

Hur svårt det än känns, så vet jag innerst inne...

Ibland känns livet så svårt, man vet inte hur man ska göra för att må bättre och vända på det. Ångesten härjar i kroppen och det kvittar hur logiskt man tänker, känslorna bestämmer ändå. Ständigt denna kamp.

Jag oroar mig för det mesta, vem jag är, hur jag ska bli, hur jag ska göra. Ett myller av tankar hela tiden. De ställer till det för mig, gör mig förvirrad, rädd och känslig- sårbar. Men när innerst inne så finns det en röst som säger till mig; "Du vet vad du känner, vad du vill. Andra faktorer påverkar dig ständigt, tänk på detta ständigt när du känner dig ur balans"

Ur balans, det känner jag mig ständigt och jag börjar tröttna, hoppas Concertan kan hjälpa mig. I alla fall lite. Jag har svårt för att hoppas på saker, tro på saker jag inte har bevis för. Detta känns skrämmande, som att släppa kontrollen och att man ger upp på något sätt. Men, i livet verkar man tvungen att testa saker, så jag får väl bara följa med strömmen. Våga chansa!