Nytt år, ny möjligheter! Eller?

2010 är snart slut. Ett av mina bästa år, men också ett av mina värsta. Otaliga framsteg, men så mycket smärta. Men allt för med sig något gott, eller hur?

Vid den här tiden på året brukar jag alltid se tillbaka, försöker minnas var jag kom ifrån, var jag först började. Det är svårt, jag minns händelser, men det är känslorna som har förändrats mest och det är oftast svåra att placera. Särskilt om man är jag och baserar förståelsen av verkligheten i och utifrån en ständig kamp mellan känsla och logik. Människor har kommit och gott, vissa har gjort intryck för resten av livet, andra är lika bra att glömma. Vissa är saknade, så saknade att det fortfarande gör ont ibland. Men smärta och ledsamhet är en del av livet, i alla fall finns det massor av detta i mitt liv.

Men det finns mycket bra också. Mamma hade inte cancer, Concertan gav inte den stora personlighetsförändring jag bävade för, mycket har gott åt rätt håll. Jag känner mig starkare än någonin, men också svagare än någonsin. Jag har en bättre inställning till mig själv, är inte lika hård, inte så dömande, men kroppen har tagit mycket stryk av all stress och press i så många år.

Det är underligt med Concertan, den fungerar, men den gör mig också svagare än någonsin. Hela systemet i kroppen lugnar ner sig- vilket är jättebra för jag har inte vart vidare snäll emot den. Men nu tar kroppen chansen, jag har stretat emot den i så många år, den har velat sova, den har velat ge upp, den har protesterat, men envisa jag har aldrig gett med mig fullt ut. Nu gör medicinen jobbet, kroppen vinner. Jag vet att det är bra i längden, men det är oerhört frustrerande att bara vilja sova, inte orka gå vidare långt utan att bli yr och svimfärdig. Lägre blodtryck är orsaken, troligtvis på grund av medicinen.

Så de senaste månaderna har inneburit: ledsamhet, frustration och känsla av nederlag.Jag är ledsen inom mig, kommer vara det i fortsättningen. Försänkt sinnesstämning kallar man det. Jag kommer troligtvis få hoppa på en antidepressiv inom snar framtid, det spår i alla fall läkaren, sjuksköterskan och många omkring mig-ja, även jag själv. Det är inte kul att behöva erkänna för sig själv att man behöver mediciner för att må bra. Hade det varit ett fysiskt problem hade det varit mer accepterat, folk hade mer förståelse, även jag själv. Men psykiska problem är inte lika enkelt att tala om, acceptera. Bilden av mig själv som en "övermänniska"- en som fixar allt själv vad det än gäller, finns kvar inom mig. Men den faller allt mer samman...

Jag måste tyvärr erkänna att jag det sista har funderat på att ge upp helt. Jag har känt mig så maktlös, så ledsen, så ensam så uppless på hela tillvaron. Ingenting har varit roligt, bara skrämmande och intetsägande. Så, här av orsaken till mitt accepterande av antidepressiva medel. Jag gillar inte den bilden av mig, en som tänker på att ge upp, men jag undrar? Om någon skulle byta plats med mig en dag, vara inne i mitt huvud, min kropp- känna allt jag känner, skulle någon då klandra mig? Jag tror inte det. Jag har rätt att tänka tanken, men jag skulle aldrig ge upp, för jag vill se vad som händer sen.

Jag har många fina människor runtomkring mig, som bryr sig, men ibland känner jag att det kvittar. Det är hemskt att erkänna det, men det är mina depressiva perioder som talar då. Men nu kommer ett nytt år, nya möjligheter! Kanske blir det bra? Kanske blir det dåligt? Det kan man inte veta. Min erfarenhet är att det går upp och ned hela tiden, så kommande år kommer säkert innebära båda glädje och smärta, men det gäller ju inte bara mig. Det gäller ju alla människor i denna komplicerade, men ibland underbara värld.

Så Gott Nytt år från mig! Vi ses 2011!

Må bra?

Har nu ätit Concerta i snart två månader, första månaden 18 mg och sedan nu 36mg. Konstigt, annorlunda är ord som beskriver bäst det jag känner. Jag vet inte vad jag tycker riktigt.Positivt, ja. Enklare, ja. Mindre ångest, ja. Nöjd, nja...

Det är ingen mirakelmedicin, det är jag fullt medveten om. Men detta lugn som det ger är ovant för mig, det känns nästan lite tråkigt. Jag är så van vid den känslomässiga berg- och- dalbanan, hu jobbigt det än är så känner man sig mer levande, mer energifull. Jag vet inte riktigt vad jag känner för det tillstånd jag är i nu. Lugnt, plant- det är för mig ofta tråkigt. Tillvaron de senaste månaderna spelar säkert stor roll och jag måste räkna in att det tar tid att vänja sig vid nya beteenden. Men ordet jag väljer att beskriva det med nu är tråkigt!

Vi får se om detta senare ändras. Hoppas!

Varför se det som ett problem?

Så många oroar sig för att få en diagnos. För vissa känns det som ett totalt nederlag, ett bevis på att något är fel på en och att man är annorlunda än alla andra. En människa med problem och brister som man måste kämpa med. Funktionshinder kallas det. Visst är det det, men det blir vad man gör det till.

Alla människor har problem, alla har brister som behöver arbetas med. Det är en del av att vara människa. Människor med diagnoser kanske är "annorlunda", men vilka är det som egentligen sätter måtten? För vad är normalt, vissa har lite Asbergerdrag i sig, andra har en mer ADHD personlighet dock skulle dessa människor inte diagnostiseras. Så många människor har redan diagnoser och många är oupptäckta. Vi finns till av en orsak, våra egenskaper och personligheter finns till av en orsak och i rätt miljö så skulle vi inte ha några problem. Ofta är det andra eller miljön omkring oss som skapar problemen. Om samhället skulle tillåta att alla var olika skulle ingen kunna peka ut oss med diagnoser som människor med fel. Varför inte fokusera på våra styrkor, istället för att hela tiden peka på våra problem? Varför se oss som ett problem?

Vissa av oss behöver mer stöd och kräver högre insatser för att kunna fungera i vårt samhälle, medan andra klarar sig galant och hittar tekniker för att ta sig fram. Människor utan diagnoser gör ju samma sak varje dag. Vi är alla människor. Det enda är att vi kan pricka in vår personlighet på ett papper, se våra brister och styrkor tydligare. Vi behövs i denna världen. Världen behöver idésprutande, galna energirika ADHD personligheter, om vi måste kalla dem så. Likaså behöver vi strukturerade, fyrkantiga Asbergerpersonligheter. Alla fyller en funktion, forskning och samhället har bara inte kommit fram till vad funktionen fullt ut är.

Jag har ADHD med Asbergerdrag, det syns inte på utsidan, ingen skulle ana det om de träffade mig. Inte ens en specialpedagog eller psykolog vid första mötet. Jag har mina brister, de vet jag om. Men jag har mina styrkor och de jobbar jag varje dag med för att lyfta fram. Det är inte enkelt, men vilken människas liv är enkelt? Varför se saker som ett problem och inte som möjligheter? Detta är min tro i alla fall.

Things happen

Jag vet inte vad som har hänt med mig det sista men jag har gjort en massa framsteg. En i min familj kanske kan ha cancer, något som självklart skrämmer mig mycket, men jag kan hantera det och se till de fakta vi har nu. Jag drar inte på så hög växel direkt som jag brukar, kanske är detta Concertans hjälp men även mitt eget tankesätt. Jag är annorlunda, på ett bra sätt.

Jag brukar alltid låta känslorna gå före logiken, även fast jag vet att detta oftast inte leder till något konstruktivt. Men så har jag trott mig vara funtad, men nu känns det faktiskt som denna inre bild av mig sakta men säkert börjar att spricka. Jag kan mer än så, jag utvecklas hela tiden och tar till mig saker mer snabbare nu. Jag tror faktiskt att detta är den största skillnaden med Concertan, jag kan tillåta mig själv att stänga av och det är skönt. Stänga av är kanske fel ord, men jag ser saker ur ett större perspektiv nu och får mer kontroll på allting. Jag tänker inte bara negativt och på det värsta utan kan fokusera på det som finns och vilka bra saker som kan komma ur det. Det är ett stort framsteg för, saker händer och man får göra det bästa utav dem.

Everything changes and I don´t feel the same

Jag vet inte vem jag är längre, vad jag ska tro på, vem jag ska tro på. Jag har alltid trott att de flesta människor de goda inombords, att man är vänliga och inte har några baktankar. Men jag märker allt för undan att så är inte faktum, många spelar ut mig. Spelar på mina känslor för att få mig att reagera som de vill. Och detta gör mig ledsen. Jag är kanske för godtrogen, för naiv.

Jag börjar bli allt mer cynisk, börjar förlora tron på människor och det skrämmer mig. Jag vill inte bli sådan, jag vill tro gott om människor. Men jag märker att jag ändras mer och mer. Blir kallare, bryr mig mindre, är mer skeptisk och tror mindre på människor. Varför skulle jag? Man blir ändå nästan alltid besviken. Jag har vart så ledsen och besviken på många i min omgivning länge och jag orkar inte ta mer smärta längre. Det gör för ont, allt för ont. Jag ändras helt enkelt, vi får se om mitt liv blir bättre genom detta.

Holding back

När jag tänker på de senaste fem åren blir jag främst ledsen. Så mycket smärta, så mycket gråt, så mycket kämpande. Att åka buss har vissa dagar varit som att bestiga ett berg, ett laga mat har varit så krävande och gjort mig så illamående att jag hellre hade velat bli utsatt för maginfluensa en det obehag som det medförde. Dagens första tanke hare många gånger varit: "nej, inte en dag till, snälla låt bara denna dag ta slut!". Så många gånger har jag skrikit inom mig, varför? Varför, varför ska jag få utstår detta? Vad är meningen med allt? Men jag har dragit mig för att säga det högt för då skulle det leda till att det blev för verkligt. Skulle jag tillåta mig släppa efter för denna känsla skulle jag vara förlorad. Så det har jag inte gjort, på något sätt har jag intalat mig själv att det finns en mening med allt jag genomgår, någonstans i framtiden kommer jag förstå varför. Bara inte nu.

Vissa saker har blivit bättre, små saker som ingen annan än jag själv märker av. Större saker som syns på utsidan, prestationer som märks. Men inom mig har flest förändringar skett, jag har många gånger känt att nej, nu ger jag upp. Nu gör det för ont, nu vill jag inte mer. Det kvittar vad jag gör för det blir aldrig riktigt bra. Jag har stått vid broar och tänkt att hoppa, jag har tagit knivar mot halsen och velat göra slut på allt. Men något har alltid stoppat mig, kanske vill jag se vad som kommer i framtiden. Kanske vill jag inom mig någonstans se vad som är meningen med allt detta, för det måste finnas en mening, annars vore allt förgäves.

Jag tror på att för varje dag blir jag starkare och då är det värt all smärta. Visst, jag faller och vacklar ofta, men vem skulle inte göra det. Men jag sitter ju fortfarande här eller hur? Något håller mig kvar, envishet kanske eller själviskhet? Troligen är det så att jag aldrig skulle kunna ge mina kära en sådan smärta, det är det som har hållit mig kvar.

Jag har varit beroende av mycket under denna tiden, ett tag var det kicken som träningen gav mig och kicken av att kunna gå dagar utan att äta. Den är borta nu. Sen fanns det kicken av att kräkas och gömma det så ingen annan visste. Det är borta nu. Sen var det kicken av att höra andra människors rädsla för mitt beteende, att bli sedd för min ätstörning. Den är borta nu. Sen var det kicken att när jag började äta igen att äta tills jag inte kunde äta mer. Det är borta nu. Sen var den kicken av att plugga 16 timmar tills jag stupade, detta beteende är delvis borta nu. Kickar av att bli sedd, bli bekräftad för min kropp, för mina prestationer, upplevelser, människors reaktioner, att hjälpa människor- jag har varit där. Som tur har jag aldrig hamnat i något missbruk av droger, tabletter eller alkohol, men hade situationen omkring mig varit annorlunda, så vet man aldrig.

Men det största beroende jag har haft/har är att ha andra människor som kan rädda mig när det känns tufft, att ha någon att ringa, messa när jag inte klarar av att vara själv. Missbruk handlar om att fly och jag har flytt, men vem gör inte det? Vi flyr att på något sätt. Men jag har även alltid tagit tag i mina problem och på vägen behöver man stöttning, no man is an island.

Men jag har märkt att den sista månaden börjar detta behov försvinna, alla gör en besviken och den enda man riktigt kan lita på är en själv. Så jag håller saker för mig själv nu, biter ihop, säger inget. Ingen i min omgivning fixar mitt kaos, varför skulle de? Jag gör ju det knappt själv. Jag stöter bort människor genom mitt kaos. En person som mår dåligt hela tiden är ingen kul person. Jag vet själv att jag kan bli för mycket, det är ofta oss med ADHD:s största problem. Vi sliter ut människor, kräver för mycket. Jag försöker ständigt stoppa mig, men det är svårt. Jag vet knappt hur jag ska bete mig längre för vad jag än göt så blir det fel. Jag blir fel, så har det alltid varit och varför skulle det förändras. Jag har mig själv och jag kommer aldrig försvinna. Jag gör mig själv besviken ofta, men det svider inte så mycket som att bli besviken av andra. Därför väljer jag jag.

Ett stort steg

Idag har jag tagit ett stort steg, jag har erkänt för mig själv att jag har för mycket om mig för tillfället och något måste göras. Därför har jag idag hoppat av en kurs, en kurs som jag bara har läst för att fördriva tiden. Det kanske kan verka löjligt, men jag har aldrig slutat med något förrän det är slutfört. Aldrig, så detta är ovant och skumt för mig. Det känns lite som att jag är svag och ger upp för lätt, men detta känns som ett viktigt beslut att ta. Att jag erkänner för mig själv att jag inte är en övermänniska och jag måste ibland säga nej. Det känns även skönt, men lite skrämmande.

Jag ska alltid klara allt, men nu måste jag ta hand om mig själv för att orka med resten. Och en del i att ta hand om mig själv är att acceptera att jag måste säga nej ibland och att jag duger ändå. Svårt, men ett stort steg för framtiden.

Ett stort steg

Idag har jag tagit ett stort steg, jag har erkänt för mig själv att jag har för mycket om mig för tillfället och något måste göras. Därför har jag idag hoppat av en kurs, en kurs som jag bara har läst för att fördriva tiden. Det kanske kan verka löjligt, men jag har aldrig slutat med något förrän det är slutfört. Aldrig, så detta är ovant och skumt för mig. Det känns lite som att jag är svag och ger upp för lätt, men detta känns som ett viktigt beslut att ta. Att jag erkänner för mig själv att jag inte är en övermänniska och jag måste ibland säga nej. Det känns även skönt, men lite skrämmande.

Jag ska alltid klara allt, men nu måste jag ta hand om mig själv för att orka med resten. Och en del i att ta hand om mig själv är att acceptera att jag måste säga nej ibland och att jag duger ändå. Svårt, men ett stort steg för framtiden.

För mycket bara

Det känns som om allt är fel och jag är helt ensam att klara detta. Möss inne och ingen hyresvärd som gör något, han är välkänd för fuskbygge så nu på dagarna får jag springa och jaga honom. Det är sådana här saker som vi med ADHD och Asbergers har svårt att hantera. Särskilt i det tillstånd jag är sedan flera månader tillbaka. Plus sjukdomar och problem i familjen, tre uppsatser att skriva, en vardag att klara av, min kör ska ha flera uppvisningar och jag har, precis börjat Concerta och har biverkningar av denna, plus utmattning, plus konstant ångest, plus förlust av en vän- inte konstigt att jag inte mår så bra.

Jag känner mig hotad ifrån alla håll, ingenting är rätt, som det ska vara. Jag har ingen att riktigt luta mig emot utan jag får klara detta själv, ingen annan har full förståelse heller. Jag vet knappt hur jag ska hålla ihop längre, splittrad är ett bra ord. Det syns inte på utsidan men jag kollapsar snart. Det är bara för mycket. Glädje, vad är det? Vet inte vad det är längre. Ingenting är enkelt, jag kan aldrig få någon chans att slappna av.

Jag försöker konkretisera allt, ta en sak i sänder, prioritera, men det är så svårt för allt är kaos och i ett virrvarr. Trodde att jag hade haft det jobbigt för men nu vet jag att det bara var en försmak av vad som väntade. jag försöker tänka att det är en mening med allt men nu känner jag att jag inte kan tro på detta mer. Det är för kaos. För mycket. För ensamt. För mycket ångest. För mycket ledsamhet. För mycket bara.

Trött, trött

Första markanta skillnaden med Concerta- trötthet. Egentligen borde jag ha mer energi, men jag vet varför det blir så här. Först nu på flera år är jag avslappnad större delen av dagen och då kommer allt som kroppen inte har fått. Den har bett om vila och lugn i flera år nu och inte har den fått det, men nu tar den för sig för nu orkar jag inte kämpa emot längre(eller snarare gör Concertan det åt mig). Och det är bra. Men konstigt och irriterande för det är ovant

Det känns som om jag skulle behöva få sova i en vecka för att ladda om. Men det blir nog endast en sovmorgon i morgon, mer hinns inte med. Jag är inte så spänd längre, mer mjuk i kroppen och dte är en konstig känsla, har inte bestämt mig för om jag gillar det än. Vänja om sig är svårt, det tar tid. Och jag vill att saker sker nu!!!

Moving on

Har nu prövat Concerta i flera dagar nu och det känns okej, ingen jättestor förändring men jag mår i alla fall inte sämre. Det kommer jag märka allt mer när tiden går och jag har testat att vara i olika situationer, först då kommer jag märka skillnaden.

I mer än en månads tid har jag varit nästan konstant ledsen, rädd och orolig och detta har bara ökat. Jag har varit rädd för vad som händer med mig, försökt att rationalisera bort det med olika ytterligheter och förklaringar. Det finns yttre omständigheter som påverkar mitt känsloläge nu, det kan jag inte räkna bort, men igår kväll kom tanken till mig att detta skulle ha kommit utan detta ändå. Jag har panikångest varje kväll/natt nu och även på morgonen. Tryck över bröstet, svårt att andas, magont, oro, panik och konstant rädsla, sömnsvårigheter och ingen matlust. Och tro mig, det stör mig.

Jag har haft detta av och till under de sista fem åren men nu är det annorlunda för nu hanterar jag det bättre. Jag vet vad det beror på, att jag måste acceptera det och härda ut och att det är som med feber. Även ångest är kroppens reaktion på att något inte står rätt till och den försöker gå emot det. Ångest är kroppens reaktion på att jag har stängt in och inte låtit mina känslor komma fram och likt Freuds tanke, till slut bubblar säcken över. En grej låter allt pysa ut och nu är det det jag måste hantera. Det är inte kul, men jag vet att jag måste härda ut och ta tag i det här för att komma vidare. Mina försvarsmekanismer fungerar inte längre, mina säkerhetsbeteenden har jag slutat med och nu måste jag ta i tu med känslorna och ångesten. Inget och ingen kan rädda mig och hjälpa mig med detta. det kan bara jag själv och faktiskt vill jag inte ha någon hjälp. Jag vet att när denna fas är över kommer jag att vara starkare och säkrare på mig själv och då är det faktiskt värt att ta smärtan. Det är inget farligt, det är livet.

Visst är jag rädd vissa gånger, särskilt när det kommer på natten och jag är ensam, det känns som jag faller och jag inte kan styra det, men faktiskt kan man det. Med tanken, allá KBT. Jag får inte låta rädslan vinna, får inte tillåta mig gå in i det för då blir det värre. Istället ska jag bara låta det komma, gråta ut all smärta för någon gång tar det slut och då har jag gått vidare och är starkare. Visst, det är frustrerande och ledsamt ibland, orättvist till och med, men så är det. Det är faktum och det enda jag kan göra är att acceptera det och lära mig hantera det. That´s life. Och faktiskt, jag skulle inte vilja ha det annorlunda för utan smärtan skulle jag inte sitta här idag och veta det jag vet och vara jag. Allt sker av en mening, det tror i alla fall jag.

Första dagen med Concerta

Idag började det, trial and error. Jag testade Concerta för första gången och det känna bra. Riktigt bra. Tror jag, är för snart att säga, men något händer. Jag är gladare, har mer energi. Det känns lättare på något sätt, klarare. Lättare att släppa saker. Lite illamående, tryck i huvudet och yrsel men det var väntat, det är ju övergående. Vi får se vad som händer!...

Ilska och attitydproblem

Här är typ exemplet på vad som skrämmer mig ute i samhället. Attityderna i samhället, okunskapen som Ragnevi beskriver så tydligt. Personer med ADHD har i stor risk att begå brott, som den där undersökningen på Norrtälje anstalten visade på. Tittar man på diagnoskriterierna för ADHD så är missbruk oerhört vanligt, något som i sin tur leder till brott. Vidare kan man klart säga att ett impulsivt beteende och trots emot auktoriteter kan leda till ett felaktigt beteende, något som kan leda till att brott begås, men då får man räkna in flera faktorer som miljö, uppväxt och andra yttre faktorer.

Men att dra det så långt att alla personer med ADHD har möjlighet att begå brott är att dra det för långt. Även att i samband med en person som är misstänkt för brott skriva att han har Asbergers, vilket totalt inte har med saken att göra. Personer utan någon kunskap eller insikt om vad Asbergers innebär kan felkoppla detta i framtiden och få en helt fel bild av vad detta funktionshinder innebär. Skrämmande är det faktiskt, media har jätte stor påverkan på människor och de har ett stort ansvar att undersöka och tänka på vad de egentligen skriver.

Detta gör mig så arg och det räcker att titta på kommentarerna under artikeln för att se att jag inte är ensam. Att den nya Lasermannen har Asberger syndrom har inget med det faktum att han har begått brott eller dylikt, så varför ens nämna det. Aftonbladet borde faktiskt skämmas, det hade inte vart okej att skriva att han var homosexuell eller något annat som anses vara mer politiskt inkorrekt,men att lyfta ett funktionshinder verkar vara okej. När ska folk fatta att det handlar om människor som hare vissa svårigheter och ingenting annat!

Att göra fel

Jag har svårt för att tillåta mig själv att göra fel. Det är något som jag inte får göra, jag ska vara perfekt, bete mig rätt emot alla människor och alltid handla rätt i alla situationer och det trygga liv jag har levt större delen av mitt tillät mig att närmast uppnå detta. Genom att stänga in mig själv med böcker eller att inte tillåta mig själv komma tillräckligt nära andra människor så var detta inte så svårt. Självklart har jag skrivit fel på prov ibland, betett mig fel emot mina syskon och föräldrar och när jag var mindre, men jag har alltid sett till att utanför hemmet ge en perfekt bild av en perfekt yta, något som vem som helst förstår inte går att efterleva i långa loppet.

När jag flyttade hemifrån öppnades en ny, otrygg värld för mig. Nya människor som jag med mitt naiva sätt trodde att alla var goda, var som mig. Mer ansvar, mer ensamhet, mer otrygghet vilket leder till allt mer kaos. Vad gör en människa då? Den försöker gripa tag i minsta hårstrå som kan ge den lindring mot det otäcka och skapa trygghet, ett farligt spel som ofta leder till destruktiva handlingar. Som leder till att man gör fel, som leder till att man varken vet ut eller in. Som får en att helt tappa fotfästet i tillvaron.

Jag är skrämd av vad jag har lärt mig de senaste två åren. Människor är inte som jag trodde, jag är inte som jag trodde och världen är inte som jag trodde där i min lilla kupa. Jag har fått så mycket positivt, men också så mycket smärta och ledsamhet. Det har bara snurrat på och oron har bara ökat, jag har blivit räddare, känsligare, fegare. Vissa dagar vågar jag inte gå en promenad för jag känner mig så otrygg, ta en buss eller prata med någon. Ibland inte ens röra mig, eller sova.

Jag försöker lära mig hur allting fungerar men det känns övermäktigt. Hur ska jag kunna bete mig rätt emot alla? Inte göra fel. Alla säger till mig att jag bara är en människa, man gör fel, det är okej. Men jag har svårt att acceptera det, det gäller inte mig, det gäller andra. Ibland tror jag att det hade varit enklare om allting inte hade gått så lätt för mig tidigare, då skulle jag tackla detta bättre. Tillåta mig göra fel. Men nu är det inte så och jag ältar alla felstag jag gör i oändlighet tills både jag själv och andra blir trötta på mig. Men hur ska jag kunna sluta när det gör så ont i mig? Jag vet inte. Jag bara vet inte.

Dagligt tillstånd

Denna ständiga oro och ledsamhet, jag gråter jämt. Har ångest ständigt. Ofta får jag frågan vad jag oroar mig och ofta kan jag inte ge något svar på det, jag vet helt enkelt inte. Oron bara finns där och får mig att göra saker som jag inte vill, som att bryta ihop, söka efter bekräftelse och älta saker om och om igen. Jag känner mig ensam, rädd och nervös nästan hela tiden. Det är en skrämmande känsla. Jag är ofta så rädd. För vad som ska hända, varför jag känner som jag gör och det stör mig.

Jag vill fixa saker, lösa saker, att allt ska kännas bra, men vissa saker kan jag inte få till bra. Vissa saker rår inte jag över, det bara är så. Det sker saker i livet som jag inte kan styra över, saker hos mig som jag inte kan styra över. Acceptera, ja. Tråkigt, ja.Men fortfarande rädd, ja.

Okunskap

Det som skrämmer mig mest av allting i denna stora världen är okunskap. Ni vet när vissa människor alltid har åsikter om saker de själva aldrig vart med om eller på något sätt är insatta i, men de ska ändå strida för sin sak och tala om för de människor som har varit utsatta för ämnet som diskuteras? Det är sådana människor som skrämmer mig för oftast har dessa människor makt att påverka,kanske allt för mycket.

Vi lever i ett demokratiskt samhälle, vi har yttrandefrihet och alla har rätt att lyfta sina åsikter, det köper jag, men detta kan även bli felvrängt. Ämnet psykisk ohälsa är ett sådant ämne som är mycket omdebatterat i samhället, alla har något att säga om det verkar det som.

"ADHD- mediciner som Concerta och Ritalin som är centralstimulerande medel anses av vissa kunna klassas som knark och borde förbjudas."

"Utbrändhet är en myt"

"Ätstörningar handlar bara om utseendefixerade människor"

Sådana tankar skrämmer mig. Jag har haft/har en ätstörning och det handlar verkligen inte om endast utseende, inte på långa vägar. Jag har släktingar som är utbrända och jag har flera gånger varit nära, så jag vet att det är verkligt. Jag har även ADHD och ska testa Concerta och det är på inget sätt knark. Du kan inte bli beroende, annars skulle jag aldrig testa det. En beroende av knark skulle aldrig nästan ens bli påverkad av det.

Så, vilka är då dessa människor som driver fram dessa tankar i samhället? Jo, människor som aldrig har lidit av psykisk ohälsa eller berört det på något sätt. Hade de det skulle de aldrig kunna säga sådana saker, kanske är det därför för vi som har vart där alltid känner en samhörighet med varandra. Vi vet något som de andra inte vet, de kan försöka acceptera och tolerera men de kan aldrig riktigt förstå, hur gärna de än vill.

Så är de dessa människor som ska styra och bestämma vilken behandling människor som lider av psykisk ohälsa av olika slag ska ha?Försäkringskassan har fått utstå mycket de senaste åren sedan de nya reglerna kom till, och av mycket stora skäl. Rapporter om att nästan alla som arbetar på Försäkringskassan har blivit hotade en eller flera gångar är helt fel väg att gå, de människorna gör bara sitt jobb. Dock är det fel att en så stor okunskap finns inom sådana organisationer och särskilt hos de lagstiftande organen.

En lärare som i mer än 20 år hade jobbat på nuvarande särskolan, går i min Specialpedagogik klass och han berättade att för några år sedan hade han blivit uppringd av Försäkringskassan kring frågor om förståndshandikappade och barn med neuropsykiatriska funktionshinder( ADHD; Asberger syndrom, Autism, Tourettes) för att nya regler hade kommit och de visste inget om vad dessa funktionshinder innebar. Dessa människor skulle bestämma och påverka människors liv och de hade noll kunskap om vad detta innebar! Skrämmande är ordet.

Vad är det för inställning till människor? Hur kan detta få gå till på detta sättet?

Jag skriver för närvarande min C-uppsats i Historia kring ämnet vanartiga barn, barn som enligt lagen om samhällsvård från 1926 skulle omhändertas eller korrigeras av barnavårdsnämnden genom omhändertagande eller varningar av olika slag. Materialet härör ifrån åren 1937-47, samma år som steriliseringslagarna tillämpas i full fart på asociala, imbecilla eller psykisk sjuka människor. Självklart finns den tanke om att verka för barnens bästa, många tas om hand pga missförhållanden i hemmet men det finns även en annan sida av saken. Rasbiologiska tankegångar hägrar och befolkningsfrågan finns i bakgrunden då man befarar att den svenska folkstammen håller på att försvagas av fel anlag. Genom sterilisering ser man till att individer med felaktiga anlag inte för vidare anlagen och samhället tjänar på det. De individer som är fattiga, sjuka, asociala och som inte kan ta hand om sig själva kostar hela tiden samhället pengar och om de föder många barn så kostar det ändå mer pengar. Sterilisering blir en lösning på problemet.

Barnavårdsnämnden var spelade en mycket stor roll vid utpekandet och uppfångandet av individer som steriliseringslagen tillämpades på, en lag som fanns kvar i Sverige enda till 1976! 63000 människor utsattes för det, många troligen under tvång och majoriteten var kvinnor. Många av barnen som ansågs vara vanartade, som stal, inte skötte skolan, sprang ute på nätterna eller "bedrev otukt" sattes på uppfostringsanstalter, anstalter som ofta hade rutin på att sterilisera alla individer vid utskrivning.

Skrämmande nog kan jag hitta många likheter med de barn som anses vara vanartade och barn med ADHD. Trots emot auktoriteter, kicksökare, koncentrationssvårigheter, missbruk, rastlöshet. Barn som senare kunde utsättas för sterilisering. Eller kvinnor som på grund av hårt arbetet blev så utslitna att de blev deprimerade och inte kunde sköta sina uppgifter.Utbrändhet och utmattning är inget nytt fenomen, historien talar för det.

Jag kan ibland finns skrämmande likheter med 1930- 40- talets tankegångar som alla bedrevs under välfärdsstatens uppbyggande, med dagens tankegångar kring psykisk sjuka.Ofta ses de som en belastning för samhället och kostar det pengar, ut och jobba! Gör rätt för dig. Är vi så mycket annorlunda sedan 1940-talet? Steriliseringarna fortsatte efter det att koncentrationslägren öppnades, faktiskt var åren 1946-47 de åren som flest skedde, vad talar det för? Lär vi av historien, förändras vi egentligen? Har bara samma tankegångar fått andra uttryck, ett annat språkbruk så vi inte ser det lika klart?

Att stämpla människor som sinneslöa var inget konstigt under 1940-talet, det var faktisk någorlunda normalt. Har vi idag bara andra ord för att beskriva saker? Ser vi inte fortfarande ned på människor som vi anser avviker ifrån det normala? Mycket skrämmer mig, gör mig kall inombords. Vad händer egentligen? Hur ser vi på människor egentligen?

Förändringar- Omställningar

Jag tror att det svåraste jag vet, och något som delas med de flesta med Asberger drag och ADHD, är förändringar. ADHD:n i mig kan gilla det, men ofta känns det nästan direkt otryggt och det är värre än att ha tråkigt och att samma saker sker varje dag. Asberger sidan vill att det ska vara tryggt med samma rutiner och förutbestämda saker som alla följer samma mönster.

Och bryter något detta så blir det problem för mig...

Jag har lärt mig med åren, vissa saker reagerar jag alls inte lika starkt på som förut. Jag har accepterat att världen inte kan dansa kring min pipa hela tiden, vilket jag inte heller vill. Sedan har det med dagsformen att göra, vissa dagar då jag är trött, starkt pressad eller allmänt ur balans och då blir det svårare för mig. Men det blir mer hanterbart ju mer tiden går.

Men svårt är det, människor försvinner, förändras, saker kommer och går. Vissa gör slut, vissa dör- det är livet och de flesta människor har svårt med detta. Det behöver man absolut inte ha en diagnos för.Men för oss med dessa diagnoser i bakgrunden är det änne svårare. Vi kan klara av en förändring åt gången, det rubbar vår värld lite men vi kan hantera det. Men sker det flera saker på samma gång blir det mer okontrollerbart och vi faller, bryter ihop.

Jag vet logiskt sätt att vissa saker måste jag acceptera, det är som det är, man måste gå vidare, släppa taget. men känslomässigt går det inte lika fort. Det tar tid, det är en lång sorgperiod med en massa gråt, ångest och känsla av otrygghet och obalans. Otrygghet är det som skrämmer mig mest. Jag lär mig varje dag och förändringar klarar jag av inom vissa områden, men inte inom andra.

Yrkesmässigt och i skolan har det aldrig vart något problem, då ser jag det bara som positivt, men relationer människor i mellan och känslomässiga saker är svårare. Kanske beror det på att där finns det ingen korrekt mall att går efter, inget manus, det är okontrollerbart. Särskilt om man har Asberger drag kan det vara svårt att veta hur man ska bete sig i vissa situationer, hur man ska känna, var gränser ska sättas. Vad som är lagom/tillräckligt.

Mellan människor finns det inget manus, vissa saker bara händer och man får lära sig mönstren, man har sagt till mig att för en som har Asberger så är vissa saker inte lika självklara som för andra människor, saker måste läras in. Trial and error, det är också vanligt att man kopierar av andra människor, filmer, böcker och tror att om man gör så blir man accepterad och man beteer sig på ett korrekt sätt. Men även böcker kan ha fel och man kan misstolka saker även där.

Ofta känne rjag mig frustrerad, kan jag inte bara få en mall för hur jag ska ska bete mig mot vänner, familj? Det skulle vara så mycket enklare då, jag är expert på att följa manus, direktiv, det är tryggt, kontrollerbart och förutsägbart. Jag känner mig trygg och inte lika orolig. Men, livet fungerar ju inte så, tyvärr skulle jag vilja säga. Men ADHD i mig skulle absolut inte nöja sig med bara detta, lite spänning och oväntade grejer måste hända.

Min rädsla har alltid varit att göra fel, all energi har gått åt till det och har jag någon gång gjort det så har jag inte kunnat släppa det, det krossar mig nästan. När man blir äldre kommer mer ansvar, mer saker som man måste klara av, hantera och sköta. Lägger man på detta stress, krav, oro och kroppslig- och känslomässig obalans så blir summan enkel att räkna ut. Slutsats kaos.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag känt mig otrygg, ur balans och allmänt kaos överallt. Jag vill bara ha kontroll, men det för mycket för mig att kontrollera. Nya områden upptäcks, nya människor som man aldrig har mött tidigare kommer in i mitt liv och det är mycket positivt, men det ställer även till problem, för hur beter man sig? Hur ska man hinna räcka till till alla? Hur mycket ska man finnas till? Hur mycket ska man ge av sig själv? Hur ska jag kunna klara av dessa omställningar och försöka få kontroll på detta?

Det är omöjligt att få kontroll över allt, veta allt, kunna allt. Jag kan verkligen inte allt, men jag lär mig varje dag. Ibland gör jag fel och då faller jag och ältar det i oändlighet och anklagar mig själv tills jag närmast hatar mig själv, sen efter ett tag minskar smärtan och jag går vidare. Men detta tar tid, allt för lång tid, en lång sorgperiod. Men ibland gör jag rätt och jag lär mig alltid av mina misstag, jag blir en bättre människa varje dag. Det enda jag skulle önska vore att jag inte känner så mycket som jag gör. Det blir övermäktigt och stressar mig så, lite mer lagom i mitt liv skulle jag absolut inte tacka nej till. Det kanske kommer, i den okontrollerbara framtiden...... peppar, peppar ta i trä....

Hur svårt det än känns, så vet jag innerst inne...

Ibland känns livet så svårt, man vet inte hur man ska göra för att må bättre och vända på det. Ångesten härjar i kroppen och det kvittar hur logiskt man tänker, känslorna bestämmer ändå. Ständigt denna kamp.

Jag oroar mig för det mesta, vem jag är, hur jag ska bli, hur jag ska göra. Ett myller av tankar hela tiden. De ställer till det för mig, gör mig förvirrad, rädd och känslig- sårbar. Men när innerst inne så finns det en röst som säger till mig; "Du vet vad du känner, vad du vill. Andra faktorer påverkar dig ständigt, tänk på detta ständigt när du känner dig ur balans"

Ur balans, det känner jag mig ständigt och jag börjar tröttna, hoppas Concertan kan hjälpa mig. I alla fall lite. Jag har svårt för att hoppas på saker, tro på saker jag inte har bevis för. Detta känns skrämmande, som att släppa kontrollen och att man ger upp på något sätt. Men, i livet verkar man tvungen att testa saker, så jag får väl bara följa med strömmen. Våga chansa!

The Sound of Silence

När kaoset bedarrar, när inget finns att egentligen oroa sig för. Vad gör man då? Om man i flera år endast försökt genomlida dagarna och alla energi har gått till detta, vad gör man då när inget finns att oroa sig för?

Visst, jag hittar alltid något nytt att oroa mig för. Men hur lär man sig att se livet ur en ljusare punkt? Hur hittar man tillbaka till livet och glädjen efter att ha sett hur det ser ut på botten? Hur kan man någonsin se lätt på livet när man vet det jag vet? Tro mig, jag önskar inget hellre att jag kunde ta till mig de råd och de komplimanger min omgivning ger till mig, men det är inte så enkelt.

Jag önskar varje dag att allt var enklare, att jag var enklare. Men det fungerar ju inte så. Livet har alltid varit ett riskspel för mig, jag ser alltid baksidorna av saker, det negativa och missar ofta glädjen. Hur ska jag kunna göra det? Jag vet hur ont det gör, hur det känns när ingenting känns värt något, när ingenting känns hoppfullt. Jag ser ljusare på tillvaron nu, men jag tror aldrig att jag kan se på livet som de i min omgivning gör. Endast de som har varit där jag har varit kan förstå. Man känner sig ensam, äldre än vad man är, komplicerad.

Jag är inte deppig,jag försöker bara vara realistisk. Jag önskar att jag inte var som jag är, men det bara är så. Men jag vet ju inte vad som händer i framtiden. Kanske har mitt liv knappt börjat? Kanske har jag gått igenom allt detta hemska för att bättre kunna uppskatta det som kommer i framtiden? Jag hoppas verkligen det.

Att bli förstådd

Livet är konstigt eller hur? Man vet aldrig vad som händer och du kan aldrig(även fast du tror du kan det) planera vad som ska hända. Saker händer, situationer uppstår där du vet varken ut eller in. Hur man ska handla, ofta är man efterklok. Det är så det fungerar.

Du kan längta efter en sak så länge och när det väl är faktum så är du inte nöjd ändå, du får aldrig nog. Och det är jobbigt, eller hur? Kaoset i mig börjar stilla sig nu, jag börjar få grepp om tillvaron igen. Efter 5 års konstant kaos börjar jag finna mig själv, vart jag står. Jag är inta klar på långa vägar, men jag kommer dit, det vet jag. Så många framsteg har jag gjort det sista, så många så jag glömmer av dem. Man måste ha varit med mig från början för att se dem. Mamma ser dem tydligt, min kille sen två år gör det med, han har vart med under den värsta perioden så han förstår. Och det är otroligt.

Jag känner mig ofta ensam, men nu finner jag vänner med samma utgångspunkt som mig och hela livet känns enklare. Jag är inte ensam där ute och den som står mig närmast förstår mig också, hur ofta händer det i ens liv? Men oron är alltid där, alltid med mig. Nervositet, rädsla- kanske ADHD:ns fel men troligtvis är det 5 års turbulens och kaos som är boven. Jag har inte bearbetat allt, inte på långa vägar, därav all stress och konstiga situationer. Men nu är det slut med det, nu vill jag må bra och slippa detta kaos. Saker måste ändras och det radikalt.

Jag är trött, så trött. Gammal känner jag mig. Äldre än vad jag borde vara. Men nu är det min tur att få leva och må bra. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det. Visst jag har gjort mycket fel, varit kaos och velig. Men vem är inte det? Vem skulle inte vara det i min sits? Det är en stor sak att jag kan erkänna detta för mig själv. Otäckt är det, men även det ett framsteg.

Jag är trött, så trött. Gammal känner jag mig oft

Se till kontexten

Se till kontexten, lär historiker sig att tänka. Se till kontexten för att du ska se saker för vad det egentligen är. Sätt in rätt sak i rätt tid, i rätt plats, i rätt kropp. Jag finner mig ofta annorlunda än många i min omvärld. Jag har aldrig varit mobbad eller på något sett sed som någon som är utanför, jag har vart en kameleont som lär mig mönstren och vad den specifika gruppen kräver av mig och så blir jag den de vill att jag ska vara. Men jag har alltid på något sätt känt mig utanför, andra människor har inte gjort något för att jag ska känna så, utan det finns i mig.

Vanligt beskrivning av oss med Asbergers är att vi måste lära oss allting, saker som är självklara för många, är inte det för oss. Att ta bussen, handla eller träffa nya människor kan vara ett rejält projekt. Nu när jag har fått min diagnos förstår jag varför jag alltid har känt att min vardag har varit svårare än andra. Jag har känt mig tråkig, svår, oflexibel, en person som har svårt att släppa taget har varit min egen beskrivning av mig själv. Nu förstår jag att det egentligen inte är jag som är detta, utan det är mitt funktionshinder som har varit orsaken. Jag tror detta är första gången jag har erkänt för mig själv att jag har ett funktionshinder!

För det är vad det är, det hindrar mig ifrån att göra vissa saker, det gör min vardag lite svårare. Andra märker inte det för jag hänger på, även fast jag mår dåligt av det jag gör. Sedan ger det mig så många styrkor och det är dem jag ska fokusera på, men faktum jag erkänner för mig själv att jag faktiskt har ett funktionshinder leder till att jag inte behöver vara så hård emot mig själv hela tiden. Jag gör så gott jag kan, ,man måste se till förutsättningarna, till kontexten.

Diagnosen börjar landa allt mer och det gör mig starkare varje dag, jag börjar hitta mig själv genom det här, så ni där ute som är emot diagnossättningar!! Vad har ni för rätt att förvägra människor att få en chans att hitta sig själva? Detta är en del av mig nu och den tänker jag aldrig förtränga eller negligera. Andra kanske inte vill se det, acceptera det eller tro på det, men jag vet att detta är bra för mig och jag tänker hålla fast vid det och övertyga de som inte tror på det. Skulle de vara i mina skor skulle de förstå hur självklart detta är.

Koncentration

Jag har inte de koncentrationsproblem som är vanliga vid ADHD, jag har aldrig haft svårt för att koncentrera mig skolan eller någon annanstans. Jag har aldrig kämpat med det så jag har haft tur på det sättet i mitt liv, det har alltid gått mig väl i skolan eller andra forum där man ska prestera. Tur är det verkligen.

Dock har jag nu hamnat i detta som är vanligt för de flesta människor, jag finner att jag ska prestera men saker finnas i min väg som stör min koncentration och tro mig, det stör mig något kopiöst. Frustrerad är ordet jag söker. Kaos i min hjärna, kaos i min själ. Oro, nervositet för något som jag inte kan placera. Rädsla. Jag finner mig flytande, men med ångest i hela min kropp. Jag önskar jag visste hur jag skulle ta bort det, för egentligen har jag det rätt bra. Jag har inget att klaga på och jag vet inte varför denna oro finns. ADHD:n kan vara orsaken. Då kan en medicin hjälpa, men som jag fungerar så vill jag lösa saker själv, utan hjälp. Helst nu på direkten!

Jag hatar det verkligen, denna känsla av rädsla, olust hela tiden. Den försvinner aldrig riktigt, jag mår bra ibland skrattar och det känns relativt ljust ut, men aldrig riktigt bra. Jag ska inte klaga, det finns människor som har det så mycket värre! Men jag har rätt att säga att det är jobbigt, för det är det. Ibland känns det inte rättvist, men är livet rättvist? Nej, och det är ingen idé att ens tänka tanken att det är synd om mig, man kommer ingen vart då. Men ibland känns det så hopplöst. Men framtiden löser förhoppningsvis allt. Här är jag nu och jag får göra det bästa av det, så är det bara.

Att vara stark

Jag är ofta splittrad. Jag känner ibland att jag är delad i två personer. En som är oerhört logisk och ser verkligheten som den är och en som är totalt ologisk.

Det är som om mina hjärna och mina känslor inte har någon koppling däremellan, de verkar utan någon som helst samspel. Jag vet vad som är rätt, vad som är bäst för alla, men mina känslor vill inte det. Det känns som om jag har hamnat i ett mörker som jag inte kan ta mig ur, en plats där ingen glädje finns. Jag sörjer. jag gråter, jag är krossad. Men jag överlever.

Jag har klarat så mycket smärta förr, jag kommer överleva denna med, även fast det nu känns rätt hopplöst. Jag måste gå vidare, släppa taget. Fakta säger att personer med ADHD har svårt att släppa taget, det stämmer. När någon försvinner ifrån mig är det som om den personen dör. Jag vet inte hur jag sa stå ut, hur jag ska kunna gå vidare utan att rasa ihop totalt.

Livet är på intet sätt enkelt, snarare är det ett helvete ifrån början till slut. Jag håller mig flytande men inte mer. Har nu fått en tid för att starta upp med Concertan, hoppas den tar bort alla känslor och jag får den där totala personlighetsförändringen som kan komma av den. Jag vill inte vara så här som jag är. Jag orkar inte, jag vill inte, Det blir så mycket smärta, men blir så sårad. Jag orkar inte släppa in mer människor i mitt liv, det är slut på det. Jag fixar inte det, det blir bara fel och man blir bara ledsen. Bättre att vara själv, då blir man i alla fall inte sårad mer.

Människor säger saker, men oftast ser jag igenom det och vet hur det kommer sluta. I smärta och ledsamhet. Jag försöker vara stark,men jag börjar snart ge upp. Det är för tufft, hur ska man orka leva när man känner så här? Vad finns det för mening då?

Men jag får tänka på min omgivning och försöka lite till. Men snart får det vara nog. Jag orkar inte mer.

Det hemska uppvaknandet

Jag vaknar, oron startar direkt. Den har inte varit borta under natten, det känner jag för jag känner mig inte utsövd, aldrig utsövd. Jag känner ångesten börjar krypa i mig, hjärtat slår fort fort. Jag mår illa som jag gör vare morgon, och nej, jag är inte gravid.Jag börjar gråta igen. Ska det verkligen kännas så här att leva?

Jag uppfyller alla tecken på en depression, igen! Men jag håller mig flytande, jag måste, annars blir det ännu värre. Ätstörningen är här igen, börjar smyga fram bakom mig, kanske har den legat i dvala och bara väntat på mig. Jag är rädd, hur ska jag klara det här? Orkar jag en gång till? Jag vet faktiskt inte.

När jag vaken och första tanken varje morgon att jag bara vill försvinna, bort bort till en plats där oron och ångesten inte kan nå mig. Men jag vet att det är omöjligt, jag kan inte fly för det finns inom mig. Det försvinner aldrig, hur mycket positiva tankar jag försöker tänka eller hur jag än agerar. Det blir ändå bara fel och jag känner mig ensam igen. Ensam mitt i orkanens öga där allt är stilla men kaoset är runt mig. Rör jag mig, tänker jag når det mig. Jag försöker att inte tänka, att inte göra, men det går inte. Jag fungerar inte så. Jag som var påväg uppåt faller nu igen, jag som lovade mig själv att aldrig mer låta detta hända. Jag är besviken på mig själv. Det kvittar vad jag gör. Oron är alltid där, jag börjar känna att mitt öde närmar sig. Jag sjunker, faller in i det onda igen. Jag försöker streta emot men det känns ingen mening med det längre. Ingen mening med något.

Men jag får inte tänka så hör, det löser ingenting. Jag har kommit så långt, jag tänker inte vika mig nu. Ledsen är jag, men det är ju inget nytt, det är ju alla ibland.Eller hur?

Ångest och sorg

Ibland händer det saker i ens liv som kräver mer av en själv än vad man tror man klarar av. Det gör så ont i hjärtat och det känns som om man ska spricka mitt i tu. Livet rusar förbi en och mitt i denna orkan står du kvar, ensam.

Ibland känns det som att det kvittar vad man gör eller hur man gör. Alltid blir man ledsen, aldrig är något enkelt. Jag känner paniken komma inom mig, hur ska jag stå ut? Hur ska jag kunna klara detta? Hur ska jag bete mig för att mitt liv någon gång ska kännas lugnt. Varför kan det aldrig kännas riktigt bra? Jag var lycklig för en tid, det kändes enkelt och som om allt höll på att förändras. Men... där lurade jag mig själv igen. Dumma du, det blir aldrig enkelt och bra. Du lurar bara dig själv. Det förändras aldrig, du vet hur det fungerar. Pernille Dysthe beskriver detta så skrämmande tydligt i sin bok Nu förstår jag mig själv.

Skillnaden mellan mig och andra är att jag blev född med vetskapen om att livet är ett riskprojekt. Oron sitter fastskruvad i mellangärdet från allra första stund. Min medfödda oro är erkännandet av att jag egentligen inte har kontroll över något överhuvudtaget. Därför griper jag alla tillgängliga redskap på min väg.

Det känns som om jag har en klump i magen som aldrig kommer gå bort, det känns som om jag dör inombords. Som om livet aldrig kommer bli detsamma. Allt bar rusar på och jag får aldrig andas, aldrig finns det tid för mig. Inom mig sker det saker som jag inte kan styra, det bubblar och pyser och snart kan jag inte hålla det inne längre. Jag kommer falla och när jag gör det faller jag hårt. Jag har känt det länge nu, jag spelar ett farligt spel länge nu och snart får jag betala för det. Är det inte konstigt att jag med denna vetskap inte ändrar på saker? Men jag fungerar nog inte så vad det gäller detta.

Jag har en sorg inom mig som nästan slukar mig, jag gråter mig till sömns varje natt, det kanske inte syns på utsidan men mitt hjärta gråter. Tysta tårar. Ångesten ökar och jag känner mig åter splittrad igen. Ingen märker det, men jag vet att det är så. Jag blir bättre och bättre på att spela, bättre och bättre på att hålla mig uppe. Men det är just det som är farligt. Att hålla allt inne, att köra på. Gråt i mitt hjärta nu och för alltid. Snart har jag inte ens ork för att gråta. Varför ska det bli så här? Varför skulle jag bli så här? Ingen idé att fundera på detta, bättre att leva och ta tag i det. Har jag något annat val?

Ytterliggare ett citat stämmer in på mig på pricken:

Jag tror inte på att man kan gilla mig. Det är därför jag frågar och frågar...

Tvivel

Ibland så börjar jag tvivla på allt det här som har hänt mig det senaste halvåret. Om jag har ADHD, Asbergers eller något annat. Om jag bara är "vanlig". Men då är jag där igen, lyssnar på vad andra säger till mig och lyssnar åter igen inte på min inre röst. Jag vet att detta stämmer in på mig, jag vet vem jag är(i alla fall till viss del).

Alla pusselbitar finns där och jag vet vad jag har att kämpa emot. Det blir allt tydligare för mig. Varför saker och ting alltid känns så svårt, små små saker som andra inte alls förstår varför jag reagerar så starkt på. Jag ska vara ärlig, mycket av detta skrämmer mig om man följer debatten i samhället kring diagnoser. Det finns en så stor okunskap där ute och det gör mig mörkrädd.Bokstavsbarn, som jag själv är ses som ett problem. Men istället borde de istället ses som gömda styrkor och resurser som är glömda och outnyttjade. Det gör mig väldigt ledsen.

Det skrämmer mig hur bemötandet ifrån andra kommer att bli om jag är öppen om mina diagnoser. Kommer man se ner på mig? Kommer jag diskrimineras? Ingen skulle upptäcka det om jag inte berättade, det är bara mina närmaste som ser tecknen och knappt de ibland. Ibland vet jag varken ut eller in.

Det skrämmer mig att jag är som jag är. Vad som skrämmer mig mest är mina känslor. Allt är så starkt. Jag känner så mycket. När jag säger hejdå till någon så kan det kännas som om de aldrig kommer att komma tillbaka, det är som de dör och jag har en liten sorgeperiod varje gång. Detta händer självklart inte alltid, men ibland sker det. Vissa människor har jag varit tvungen att släppa tag om, jag har de kvar i mitt liv men jag försöker att inte bli så involverad för då drunknar jag. Då glömmer jag mig själv och försöker bara kopiera alla andra och leva deras liv. Bli den de vill att jag ska vara. En snäll, duktig flicka som aldrig säger emot. Självutplånande.

Men det finns också motsattsen, att jag blir för egoistisk och vill att allt ska ske på mina villkor. Balansen dessa sidor emellan är ett ständigt vågspel och ofta svämmar det över åt det ena hållet. Komiskt nog är jag född i Vågens tecken, jag borde vara bra på det här.Allt eller inget, för mycket för lite. För aktiv för passiv,för glad för ledsen. För tyst, för pratig. Ahh! Hur ska jag få till detta? Tålamod och lite tvivel, det finns ingen annan väg.

Utmattningssymptom

känslomässig utmattning
okänslighet för andras behov
låg prestationsförmåga
trötthet
brist på energi
lättirritabilitet
minnessvårigheter, särskilt av korttidsminnet
koncentrationssvårigheter
ångest
nedstämdhet
bristande sexlust
sömnsvårigheter
muskelspänningar
magkatarr
huvudvärk
smärta

Dessa kriterier lyfter Web4health, EU.s expertis på medicin som symptom på utmattning och utbrändhet.

Jag uppfyller nästan alla kriterier på detta...

Skrämmande eller hur? Jag är 21 om fyra dagar och jag ska orka ett helt arbetsliv.Klart är att jag måste ändra på mycket i min livsstil. Annars kommer detta inte gå bra. Jag har trott att den senaste veckans trötthet har berott på ett virus, men jag undrar om detta inte beror på min stress och oro de senaste åren. Jag vill bara sova, vila och ligga still. Något som verkligen jag inte är van vid att känna.

Det känns som om det flimrar framför mina ögon ibland, jag är yr. Dock är jag på intet sätt deppig, jag är glad, tillfreds för tillfälligt och jag ser ljust på livet. Ingen depression alltså. Men klart är att det måste ske en radikal förändring hos mig, i tanke och i handling. Jag måste sluta stressa, oroa mig så mycket för allt och lära mig att ta det lugnare. Detta fungerar inte i längden. Men nu vilar jag upp mig så att kroppen får den paus den behöver. Det förtjänar den.

Det fortsätter...

Ännu en dag som är lite sämre. Jag har varit liggande med något virus nu i en veckas tid och har vistats mest i sängen och det drar självklart ned mitt humör något, men jag är inne i en återfalls period.Plus det faktum att många av symptomen jag har kan klassas som utmattningssypmtom. Huvudvärk, yrsel, svaghet i kroppen. Jag försökte trotsa sjukdomen och åkte ned till stan och gick lite affärer. Något som visade sig vara dumt, för jag blev sämre efter det.Jag vet även med mig att jag inte ska prova kläder då jag är inne i en mensperiod eller annat dylikt hormonellt. Då kommer ätstörningstankarna som på rullande band. Men...

Jag hade en baktanke med att åka ner och göra detta hemska just idag. Jag vill utmana mig själv. Jag vill gå emot dessa tankar, de som säger att jag inte duger, att jag är svag som inte är så tränad och smal som förr. Att jag inte har rätt att visa mig utan kläder, att jag måste gömma mig för omvärlden för jag är så ful att folk skulle titta. Att jag är misslyckad, fet och inte värd att bli älskad.

Detta är min skräck, min kropp och mitt utseende. Ett tag trodde jag att jag kunde lida av sjukdomen Dysmorfofobi.

Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering och ibland till följd av det social fobi.Ofta tar detta sig uttryck i tvångsmässiga ritualer kring sitt utseende och många blir beroende av skönhetsoperationer eller av att tatuera sig.

Jag har inte gjort något av det sistnämnda, men jag har en störd uppfattning kring min kropp och jag harhaft många tvångsmässiga ritualer kring mitt utseende. Ex. tvätta håret varje dag, göra allt morgonbestyr i en viss ordning, blev det fel fick jag börja om igen osv. Detta har jag gått ifrån och blivit mer flexibel kring, men det är fortfarande ett stort problem för mig. Jag skulle inte kalla mig fåfäng, det handlar inte om det utan det handlar om att jag inte ser det andra ser. Min bild av mig själv är förvrängd och jag vet om det. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ändra på den, den har ju alltid varit sådan så länge jag kan minnas.

Jag tror det främst handlar om kontroll och att dessa ritualer är en koppling till ätstörningen. Jag är en perfektionist i grunden, men på senare år har jag blivit tvungen att frångå mina ritualer och att vara så duktig hela tiden. Det var jag tvungen till för att kunna ta mig ur ätstörningen. Och tro mig, jag gillade det INTE! Det var hemskt och jag är fortfarande inte tillfreds med allt, inte på långa vägar. Men det är uthärdligt och det räcker. Jag kommer vinna i slutet.

Men ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till, hur kan man vara så logisk men samtidigt så ologisk? Det är skrämmande. Jag brukar se mig som en jordnära, realistisk och faktatrogen person och detta passar verkligen inte in i min världsbild.

Jag vet att inte kommer må bättre av att bli smalare, det säger allt fakta mig. men känslorna håller inte med och det är ofta det som ställer till det för mig. Det är som om logiken och känslorna inte samspelar ibland.Som om någon tar över mig och styr mina tankar.Visste ni att nära 80% av våra dagliga tankar är återkommande. Vissa platser,händelser och personer känner hjärnan igen och automatiskt dyker samma gamla tankar upp igen och ältandet börjar. Varje gång jag går en promenad kommer min hjärna ihåg de tidigare promenaderna jag har gått och hur jag tänkte och kände då.Vidare är det viktigt att tillägga att negativa tankar är vanligast och jag har mest negativa minnen och känslor kring tidigare promenader under min ätstörningsperiod. Så, vad händer? Varje gång jag går en promenad kommer samma gamla tankar upp igen, destruktiva tankar och jag mår sämre.

Vissa dagar går det bättre, då kan jag gå emot tankarna men oftast tar de kontrollen över mig. Att gå med andra brukar hjälpa, det kan distrahera mig. Musik kan fungera med. Men jag vill lära mig ändra på detta och därför utsätter jag mig för det, trots dessa helvetestankar.Har jag något annat val? För att komma ur dessa tankar måste jag göra detta, det är det som är KBT(Kognitiv beteendeterapi) Att möta det man är rädd för, känna ångesten, göra om det om och om igen tills ångesten är borta. Det är enda lösningen. Men det är tufft och man måste orka.Och det gör man inte alltid eller hur? Men det finns hopp, jag har sett reultat redan och jag tänker fortsätta hela vägen ut. Jag har inget val, jag är inte en person som ger upp.(Hoppas jag).

Återfall

Ätstörningar är ett gissel.Även fast man äter normalt, inte tok tränar till max och inte kräks längre, så är man ändå inte frisk. Mitt förhållande till mat är mycket bättre, balanserat. Jag känner inte längre att jag måste kompensera varje måltid med att förbränna den för att kunna slappna av och inte få en ångestattack.

Jag tok tränar inte längre heller.Men idag har jag ett smärre återfall och därför tänker jag att jag skriver av mig det istället för att göra något destruktivt. Jag skulle säga att min ätstörning främst tog slut i våras, först då infann sig det lugnet som försvann med kaoset som blev,först då kunde jag njuta av saker och ting igen utan att ha skuldkänslor för att jag för en gång skull mådde bra.

En ätstörning handlar inte främst om att göra saker, det handlar om tankar och inställningen till sig själv och sin kropp.

Jag har inte kräkts på ett år nu och allt "praktiskt" är borta. Tanken och inställningen till mig själv är bättre. Jag kan nu erkänna för mig själv att jag är rätt okej, ser relativt bra ut och att jag kan visa mig på stan utan att skämmas. Förr ville jag bara gå och gömma mig...

Men vissa dagar faller jag tillbaka, i alla fall tanken. Jag glömmer allt det negativa, förskönar den tiden som var och tror att om jag blir lite smalare så skulle allt bli bättre. Men logiskt sätt vet jag att detta inte är faktum, börjar jag svälta mig själv igen faller jag tillbaka i det destruktiva tänkandet och låter det få makten över mig igen och det tänker jag aldrig mer tillåta! Jag förtjänar bättre, jag är starkare än så. Jag lär mig av mina misstag.

Det som det handlar om främst nu är inte maten, utan självklart träningen. Jag har kommit igång sen mitt träningsförbud upphörde, men jag använt så många ursäkter för att komma undan det. Jag känner mig så svag och så besviken på mig själv för att jag inte är igång. Jag älskar träna, men jag älskar det för mycket och jag blir för fast i det. ADHD:n i mig får leva ut tillfullo och min Asbergersida gör att jag fastnar i ett mönster som är svårt att bryta. Jag är rädd och det är nog rädslan som jag stör mig mest på. Jag är rädd för att inte kunna kontrollera mig själv, att jag bara jag kommer ösa på och hamna tillbaka igen. Är jag tillräckligt stark? Kommer jag kunna stå emot? Har man ADHD är risken för missbruk oerhört stor och mitt missbruk är absolut träning. Utan tvekan, jag blir helt manisk och går det en dag utan jag inte tränar när jag väl är igång blir jag galen och kan inte släppa det. Jag blir så fast i det, Asbergern i mig och mitt oerhörda kontrollbehov lever ut tillfullo.

Kontroll är det det handlar om. Kontroll över mig och främst över min kropp. Jag känner mig så stark, mäktig och den känslan vill jag ha kvar hela tiden, därför kör jag på. Många säger till mig, börja bara! Sluta vara så feg! Och de har delvis rätt, jag är feg och det vore bättre om jag förr eller senare mötte det. Men jag känner mig själv bäst och jag vet hur det blev i somras när jag startade med yoga, det blev varannan dag, sen varje dag och sen var jag igång och bara ökade. Jag ville dra in på maten och blev totalt fokuserad på min kropp. Den känslan skrämmer mig för det är som min hjärna inte lyder mig.Jag hamnar i något som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Så det är inte bara att börja, jag är rädd, så rädd. För jag kan mig själv, det finns inget lagom för mig. I alla fall vad det gäller träning. Allt eller inget, jag blir aldrig nöjd väl jag börjar. Det är min värsta skräck och jag har så mycket annat kaos runt mig.

På utsidan kan ätstörningen verka vara borta, men den vilar alltid inom mig. Ruvande och den tar till alla knep för att vinna över mig igen. Det är en ständig kamp med att ändra tankarna från negativt till positivt. Jag har kommit långt, men jag är inte färdig på långa vägar.

Djävulen kommer finnas kvar så länge jag inte tycker om mig själv och accepterar mig som jag är. Och där är jag inte än, det kommer ta tid. Rom byggdes inte på en dag.

Min personlighet

Hyperaktiviteten

Jag har alltid haft en oro inom mig, en ängslan. Jag har har så länge jag kan minnas alltid gjort saker snabbt. Jag går snabbt, jag läser snabbt och jag är oerhört effektiv. Jag kan hinna med att göra flera saker på en gång. Jag är hyperaktiv, jag har alltid en massa energi inom mig och får jag inte ut den under en dag mår jag oerhört dåligt. Jag mår bra när saker och ting händer fort, för allting i mitt huvud går fort. Den enklaste beskrivningen är att det är som om jag har en motorväg med ett tiotal filer inne i mitt huvud där allt snurrar fort fort. Hyperaktiviteten sätter sig innte främst i kroppen, utan i huvudet.

Detta har gett mig många fördelar särskilt i skolan, jag kan lätt associera saker till varandra, jag är effektiv och får alltid saker och ting gjorda på kort tid. Negativt med detta är att jag har svårt för att slappna av, sitta still. När jag fick reda på att jag har ADHD så tyckte jag först det ar konstigt, jag har aldrig så länge jag kan minnas haft svårt att sitta still i skolan. Men nu har jag tänkt efter och jag har kommit på mig själv att jag har riktat min hyperaktivitet emot saker, främst skolan. När jag sitter på en föreläsning skriver jag som en galning, eller plockar med någon sak, mina naglar eller mitt hår. Jag är alltid i rörelse på något sett, sedan har jag alltid gått upp i skolan till max att jag har fått ut energin där.

Här ligger även förklaringen till varför jag attraheras så av träning, jag går igång på det för jag mår bra av det, jag får ut min energi.Men detta blev efter ett tag allt för destruktivt och jag har en benägenhet att hamna i det. Jag har svårt med att avgöra aktivitets nivån, vilket gör att jag ofta kör på för hög växel.Något som tar stryk på kroppen.

Sedan ställer det till problem med min omgivning. Jag vill att allt ska gå fort, långsamma människor irriterar mig, köer gör mig galen och att bara sitta still under en dag får mig att må psykiskt dåligt.Detta gör att jag ofta ställer höga krav på min omgivning att den ska vara som mig, något som inte är möjligt.

Men jag lär mig varje dag att rikta hyperaktiviteten på sunda saker, saker som inte skadar min kropp och som ger mig men för livet.

Impulsiviteten

Jag är impulsiv av mig, jag får hela tiden lägga band på mig för att inte säga fel saker. Dock är jag alltid rädd för att göra fel och såra andra och har därför skapat ett starkt kontrollbehov, jag får alltid hålla tillbaka och tänka efter. När jag känner att jag börjar dra igång,"Speeda" upp mig så får jag hålla i mig så jag inte gör saker, säger saker som jag skulle ångra senare. Men det är svårt, när jag är trött,arg eller mår dåligt släpper jag mer på kontrollen och blir mer impulsiv. Detta gör att jag ofta blir mer impulsiv då jag känner mig trygg, så det är oftast familjen och nära och kära som får stå ut med mitt impulsiva beteende. Sen är det ju så att jag inte alltid kan ha kontroll på mig själv, kan någon det? Har jag en dålig dag, är deppig, ledsen eller arg så hoppar grodor ur mig. Ibland har jag inget filter och är för ärlig, något som ofta sårar mina närstående. Därför arbetar jag hela tiden med att inte bli för impulsiv.

Svart-vitt tänkande

Eftersom jag har Asbergerdrag i mig så tänker jag oftast allt i allt- eller inget.Och eftersom jag har så mycket hyperaktivitet i mig så har jag en benägenhet att göra allt till max, något som ofta ställer till det för mig. Tydligt var detta när jag skulle komma ut ur ätstörningen och börja äta igen. Att gå från att äta i princip ingenting till att börja äta normalt var svårt för mig, det svängde istället så att jag ville äta hela tiden, för mycket.

Jag har svårt med att göra saker lagom. Försöker jag bli mindre impulsiv så blir jag för fyrkantig. Börjar jag planera min dag så planerar jag för mycket, händer något som går emot min planering bryter jag ihop.Därför har jag försökt att inte planera för mycket, bli mer flexibel, men det svänger även detta över till att bli för mycket. Jag försöker hela tiden hitta ett lagom-tillstånd, något som oerhört svårt i min värld. För vad är lagom? Med min svårighet att reglera aktivitetsnivån bränner jag ofta på för mycket, vilket tar stryk på kroppen. Men jag övar, varje dag.

Perceptionssvårigheter och dylikt

Mina sinnen kan göra det svårt för mig ibland. När jag var liten vägrade jag att ta på mig jeans, jag skrek tills jag jag fick ta på mig mina älskade tights. Detta har följt mig min i vuxenlivet, ni finner mig väldigt sällan i jeans eller andra byxor. Lappar på kläder kan irritera mig till bristningsgränsen, de klipper jag bort direkt. Likaså kan smycken irritera mig och vara i vägen ,örhängen är det som fungerar bäst.

Kläder överlag är ett problem-område för mig, troligtvis är det kopplat till min ätstörning. Jag finner det svårt att välja kläder, det har väl de flesta människor, men för mig ska det "kännas bra" och gör det inte det bryter jag ihop. Oräkneliga gånger har jag kastat mig iväg till skolan helt förstörd efter att ha kräkts efter en ångestattack, utlöst efter flera timmars provande av kläder. Känner jag mig inte bekväm i det jag bär,irriterar det mig hela dagen och skapar ångest hos mig, detta är något jag arbetar mycket med genom KBT. Jag försöker möta det som skrämmer mig och gör mig olustig, tvingar på mig jeans, lider ut ångesten och förhoppningsvis efter ett tag har jag vant mig och det kommer inte att vara ett lika stort problem längre.

Jag har svårt med värme,blir jag för varm kan jag bli så irriterad att jag får panik och hamnar i gråtattacker. Därför har sommaren alltid varit ett dilemma för mig, av flera orsaker. Det finns ingen klar struktur, vilket jag med ADHD och Asberger mår dåligt av, det är soligt vilket jag har svårt att hantera. Plus det faktum att man bär lättare kläder, något som vem som helst med en ätstörning bävar för, och även ofta kvinnor utan det.Plus det faktum att värmen gör att man inte kan göra allt så snabbt som jag vill.På senare år har jag lärt mig att hantera det bättre, möta det och denna sommar fann jag mig för första gången fullt ut njuta av sommaren.

Solljus har jag även problem med, Lotta Abrhamsson med samma diagnoser som mig har beskrivit detta bra i sin blogg. Det kan ha att göra med perceptionssvårigheter att göra, att mina sinnen inte fungerar som de flesta andras, dock bör jag utforska detta närmare. Neonljus kan även det störa mig och jag går hela tiden och släcker lampor efter ett tag eftersom de irriterar mig ibland. Därför kan många finna mig sittande i en lägenhet som kan tyckas för mörk.

Ljud är även en sak som stör mig. Dammsugaren är min mardröm, för att inte tala om de tillfällen då pappa har kört igång trimmern utanför mitt fönster, jag blir så arg så jag tror jag ska spricka. Jag har lugnat mig med åren, jag lovar. Vissa dagar kan vissa ljud störa på kopiöst, smackanden från min pojkvän eller musik ifrån grannen. Detta har att göra med min ADHD, svårighet att sålla bort intryck. Jag tar in allt, vilket ger både fördelar och nackdelar.

Dock är människan anpassningsbar och jag lär mig fort. Jag övar mig, utsätter mig för saker och försöker ignorera saker. Vissa dagar går det bra, andra dagar sämre, det beror oftast på dagsformen.

Närhet

Vad jag kan minnas så hade jag när jag var liten svårt med att bli kramad, det var inte något som stack ut exeptionellt mycket, men att krama kompisar kommer jag var svårt i början. Om någon klänger på mig för mycket känner jag mig ofta trängd och värjer mig ofta eller blir rasande. Om någon kunde störa till mig utan att jag var beredd kunde jag bli urförbannad. Detta var när jag var yngre, idag behärskar jag mig och handlar mer rationellt. Kramar är vardagsmat för mig idag, jag har inte samma behov att stöta bort människor. Dagsformen spelar även in här, en dålig dag är jag mer lättirriterad och har svårare för att behärska mig. Dock släpper jag endast på kontrollen i sällskap med närstående, att bli arg på utomstående finns inte.

Vänner

De vänner jag har vill jag ha för hela livet. När jag släpper in någon så finns de för alltid kvar i mitt hjärta, även fast de själva inte vill vara kvar. När jag tycker om någon tycker jag om den så det gör ont och jag skulle kunna göra vad som helst för den personen. Ibland älskar jag dem så mycket att det gör ont, det skrämmer mig ibland, att det är möjligt att känna så mycket.

Jag har svårt med att släppa in människor på livet, jag kan verka som den öppnaste människan som finns, men jag tror att det är mitt skydd, min taktik för att inte låta dem komma åt mitt inre. Jag vet inte ibland hur man ska bete sig i mänskliga relationer, hur nära man ska komma. Hur öppen man ska vara om saker. Jag lär mig varje dag om små, sociala koder som jag missar.Asbergern i mig styr väl här. Jag vet en ny vän som vet exakt vad jag menar.

Jag vill så gärna att man ska tycka om mig, kanske vill jag det för mycket. Min värsta tanke är att jag är självisk, det är den egenskap som jag minst vill förknippas med mig. Rädslan för detta och med min intuition för andra människor, har gjort att jag istället för att vara självisk har blivit närmast självutplånande. Jag glömmer mig själv och går upp i andras problem. Då tycker människor om en, och jag slipper känna mig självisk. Sen är det ju alltid enklare att hjälpa andra än sig själv. Men det har gått för långt, jag går upp i andras problem för mycket. Jag har trott att en bra vän alltid ställer upp vad som än gäller och det stämmer, men man kan inte hjälpa andra om man inte mår bra själv. Och jag mår inte bra själv, inte på långa vägar.

Men jag har vänner som alltid ställer upp, vilket förvånar mig ständigt, jag tror alltid att de kommer att upptäcka att jag inte är en bra människa. Att jag är en bluff. Jag tror att alla kommer att lämna mig om jag inte beter mig som jag gör. Men jag orkar inte mer, jag är helt slut och jag glömmer ständigt mig själv. Hela tiden. Jag tänker varje dag att nu ska det ske! Nu ska jag börja ett nytt liv och ta hand om mig själv, men så hittar jag alltid någon att hjälpa på vägen och glömmer allt igen. Och jag blir lika arg på mig själv varje gång. Och besviken. Som tur är har jag bra vänner som påminner mig när jag går för långt, när jag stressar för mycket och glömmer mig själv. Särskilt min pojkvän som kan mig så väl vid det här laget, kanske kan han mig mer än vad jag kan mig själv. Det är en röra, men jag hoppas på att det kommer lugna sig i framtiden. Då kommer jag kunna mig själv bättre, var jag ska sätta gränserna och var jag ska säga stopp. Vilka koder man ska följa, hur man ska bete sig. Då kommer jag vara stark och stå upp för det jag tror på. Då kommer jag veta vad som är rätt för mig och vad jag vill.

Tills dess får jag lära mig av andra, de som finns i min närhet och som jag lär mig nya saker av varje dag. Jag är så glad att ni finns i mitt liv och att ni står ut med mitt kaos. Ni lär mig mycket och jag älskar er för alltid. Ni vet vilka ni är.

Utmattning

Nu har jag gjort det, igen. Kört på för hårt, inte tagit hand om mig själv. Ätit dåligt, sovit dåligt, inte vilat och stressat för mycket. Tagit på mig andras problem, försökt rädda människor, stärka dem och samtidigt glömt av mig själv, som vanligt.

Jag känner mig helt utslagen, utmattad. Hjärnan har snurrat för fort, allt har snurrat för fort.9-filig motorväg där Volvobilarna har förvandlats till okontrollerbara rallybilar som bara vill köra fortare och fortare, ofta åt totalt olika håll. Känslomässigt kaos är ordet, jag vet ibland varken ut eller in.Jag vet inte om jag är ledsen eller glad.

Jag har tänkt på en sak, jag vet inte hur man ska känna att man är törstig. Jag har jätte svårt att avgöra vilka behov jag har. Hungerkänslan fick jag lära mig för att ta mig ur ätstörningen och börja äta. Men det fick jag lära mig. Det kommer inte helt naturligt. Likadant med törst.Jag vet inte om det har med ADHD:n eller Asbergern att göra, men faktum är att jag har svårt att avgöra och precisera mina känslor. Sedan är problemet att allt blir så starkt.

I boken ADHD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor av Lara Honos-Webb beskrivs detta tydligt. Hon har själv ADHD och beskriver detta som känslomässig intensitet och intuition till andra.Stark empati för andra, tendens att snabbt engagera sig känslomässigt i andra.

"Jag anser att jag kan läsa andra väldigt väl- jag sätter mig in i deras situation och tar till mig deras känslor. Det här kan vara väldigt positivt, men det är också jobbigt, eftersom jag märker att jag "suger åt mig" upplevelser av sorg och smärta."

Så beskriver en med ADHD det. Detta stör i relationer till andra. Han säger:

" Jag lider fortfarande av "symbioseffekten" och kan ha svårt att släppa taget-att lämna andra att klara sig själva och bara se till mig själv. Jag fortsätter att hela tiden ta till mig andras behov och känna deras känslor. Den positiva sidan är att jag är väldigt bra på att läsa människor och situationer. Att jag är lyhörd gentemot andra innebär att jag kommer bra överens med dem. Det negativa är att folk hakar sig fast vid mig när de märker att jag känner med dem."

Det är svårt att bara lyssna till vad människor säger, när man hela tiden känner vad som pågår inom dem. Därför beskriver författaren att det är svårt för personer med ADHD att umgås med människor som ljuger, de ser igenom det direkt för de kopierar och läser av känslan den andra människan har inombords. Därför blir sociala relationer svåra för personer med ADHD, de känner för mycket. Jag instämmer i alla ovanifrån. Jag hamnar i detta hela tiden och det tär så på mig. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen för jag verkar hitta problem att lösa vart jag än kommer, människor som behöver mig. Sen är det ju även så att mår man dåligt dras man till destruktiva mönster,i mitt människor som mår dåligt och som vill "bli räddade" Men jag orkar inte leva så, jag kan inte ta på mig allt.

Men hur stänger man av? Det är ju min personlighet. Det är en del av mig? Hur gör man detta till lagom? Övning brukar vara svaret, men även övning gör ont och jag är så rädd för att göra fel. Fel emot de människor jag bryr mig om. Men jag gör så gott jag kan varje dag, ibland blir det fel men har inte även jag rätt att fela? Jag gör ju aldrig något med mening, det ligger inte i min natur. Jag får bara flyta med, försöka varje dag, göra mitt bästa. Mer kan man inte kräva.

Music maestro!

Sakta men säkert börjar glädjen komma tillbaka in i mitt liv efter flera års frånvaro. Kanske kommer den för första gången, kanske har jag aldrig vart så glad som jag har känt mig det sista. Jag är van vid att det går upp och ned,flera ångestdagar varvade med en "bra-period" där jag nästan glömmer allt det dåliga som perioden innan förde med sig.Ibland har jag undrat om jag är bipolär,men snarare är det nog så att det är mina hormoner som spökar. Vi tjejer med ADHD verkar vara extra känsliga för detta,PMS är inget ovanligt.

Men något har hänt med mig. Jag är starkare, gladare och de dagar som är sämre så har jag en annan inställning. Jag sätter mig inte längre i tycka-synd-om-mig sitsen och går in i allt som är jobbigt, utan jag tar mig mer i kragen och tänker annorlunda. Jag försöker jobba mer med Mindfulness, något som min mamma har försökt få mig att ta till mig i flera år. Jag har hela tiden kommit med undanflykter och försökt rationalisera bort det."Det fungerar inte på mig", "Jag har ADHD, det fungerar inte på oss". Allt för att försöka fly ifrån det som är jobbigt. Jag har tyckt synd om mig själv det sista, gett upp, slutat kämpa. Jag är så mycket starkare än vad jag tror och jag är tröt på att vara rädd.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, kanske är det nya människor i mitt liv som inspirerar och sprider glädje till mig. Kanske är det diagnosen som har gjort att alla bitar faller på plats och att jag förstår mig själv bättre. Allt spelar in, men till största del handlar det om INSTÄLLNINGEN. Jag har en mer positiv syn på livet, på mig själv och på andra. Jag litar mer på andra och även mer på mig själv. Jag känner mig starkare, starkare för varje dag. Mycket är kvar att jobba med,men det känns hoppfullt. Livet känns inte lika skrämmande som förut.

Stark

Jag känner mig så stolt över mig själv, jag är till och med stolt över att jag överhuvudtaget kan säga att jag är stolt över mig själv.Vad har då hänt undrar ni? För mig är det något stort. Jag är av åsikten att människor behöver kunskap och fakta för att ta till sig saker, jag vill inte hålla tyst om saker. En del är av uppfattningen att man inte ska prata om vissa saker. Jag fick vissa reaktioner som jag inte gillade kring att jag var så öppen och pratade om min ätstörning. Skälet till att jag pratade öppet om detta var delvis för att det är var som terapi för mig. Men det fanns ett större skäl bakom.

Jag avskyr gråzoner för ofta uppmärksammas inte de personer som befinner sig i dessa. Det kan vara en tjej som jag med UNS, det vill säga "Ätstörning utan närmare specifikation". UNS innebär att jag varken kan klassificeras som anorektiker och inte heller som bulimiker.Skälet till detta är för att kriterierna för att få dessa diagnoser är skarpa, med skälet att läkarna bättre ska veta vad de har att hantera. Men de finns sådana som jag som uppfyller vissa av dessa kriterier men inte alla vilket innebär att vi får diagnosen UNS istället.Och vi är många... Vi mår ofta lika psykiskt dåligt som de som får de andra diagnoserna, men jag får en känsla av att vi inte tas på samma allvar.Det är svårt att veta hur man ska hantera något som anses vara mindre specificerat.

Men jag har kört på, pratat och pratat för att uppmärksamma oss som ligger där emellan. Även för att jag anser även att det talas för lite om det problem som finns. Massor personer har problematiken fast kanske inte fullt ut så att det går att diagnostisera.

Nu har jag vart i valet och kvalet om jag ska vara lika öppen om mina nya diagnoser ADHD och Asbergers. Kommer folk att titta på mig annorlunda?Kommer jag att behandlas annorlunda? Jag läser till lärare, kommer det påverka min karriär negativt? Jag har varit rädd för det, men nu vet jag vad jag vill. Jag tänker inte hålla tyst!Aldrig!

Jag vill att människor ske veta min historia. Jag läser en kurs i Specialpedagogik där man diskuterar mycket diagnostikproblematik utifrån pedagogisk synpunkt och jag har mycket att säga kring det. Jag berättade delar av min historia inför 35 okända personer och jag var rädd. Mina händer skakade, men jag sa till dem att jag var osäker på om man skulle berätta men alla nickade och sa att det skulle jag. Efteråt kommer flera fram till mig och sa att de var stolta över mig och imponerade över att jag vågade berätta. De sa även att de lärde sig mycket och att det var intressant att höra min historia eftersom jag inte passar in i den normala "mallen" kring ADHD.

Jag har inte haft problem i skolan alls. Snarare är det min styrka. Jag är en duktig tjej, perfektionist och ambitiös, rena dröm materialet för lärare. När jag gick hem kände jag mig så stark och det kändes så skönt!Nu vet jag att jag kan ta alla missförstånd för jag vet vart jag står! Jag står för att jag har ADHD och Asbergers, de är ett personlighets drag och det har gett mig så mycket styrkor! Jag tänker visa att det inte bara är nackdelar utan man har så mycket fördelar och jag är trött på alla fördomar. Det är människor med noll kunskap som skapar den bilden. "Bokstavsbarn" sägs det i negativ ton! De vet inte vad de pratar om. Jag är trött på och allt folk har åsikter och uppfattningar om saker som de inte vet någonting om.Jag tänker inte hålla tyst.(Oj,det här låter som ett Miss Universumtal vilket inte var tanken.) Det är så här jag känner! Jag ska ta fram mina "cojones" som en viss person kallar det...

Att vara lite överallt

Idag känns det som om varje cell i kroppen vill åt olika håll, som om jag går på något högvarv där hjulen bara snurrar allt fortare. Ni ADHD:are där ute känner säkerligen igen er. Kaos och oro, upp och ned. Vart ska man ta vägen? Splittrad, ofokuserad, varm och jagad av demoner. Inre demoner som kallas stress. Idag är jag rädd, rädd för att jag känner att jag tappar kontrollen över mig själv. Kontroll är det jag lever för. Med den ständiga oron inom mig så är det räddningen. Kontroll är det enda som skapar trygghet. Kontroll är mitt liv och när den försvinner så försvinner även min trygghet.Jag blir rädd för vad som händer med mig och greppar efter varje sak som ger mig denna trygghet. Bekräftelse,små ord, kickar för att glömma. Varför tror ni att jag hamnade i en ätstörning egentligen? Den skapar kontroll, det är det enda det handlar om. Detta och att plåga sig själv på så många sätt eftersom man anser att man inte förtjänar att må bra. Genom att skapa kontroll på utsidan, fixa till utsidan tror man sig fixa ordning på kaoset inombords. Och det fungerar ett tag, men kontroll är aldrig för alltid. Det finns alltid saker som man inte kan kontrollera, oväntade saker.För det är livet.

Jag bara längtar efter jag får starta med Concertan, få lite lugn och kunna andas för en gång skull. Medicin löser inte allt, men det kan vara en hjälp på väg. Så lilla Speedy, ha lite tålamod till. Din dag kommer.

Analysera mera

Tillbaka nu igen efter en tids brist på internetuppkoppling. Jag börjar känna att vetskapen om ADHD-diagnosen börjar landa. Problemet är att efter flera års psykologtid har jag börjat att analysera allt och alla och nu finner jag mig i en sits där jag ständigt analyserar varje beteende och handling hos mig och försöker planera in den i ett fack. Oh, där var det min ADHD som var igång eller aj, där var Asbergern i mig igen! Visst är det bra att känna sig själv och kunna reflektera över sina handlingar men som med allt vad gäller mig så går allt till en överdrift. Jag börjar bli knäpp på mig själv, analysera, analysera.Och det är inte endast dagens handlingar som analyseras utan hela mitt liv fram till nu.

Jag har funderat mycket över det faktum att jag aldrig har känt av några som helst koncentrationssvårigheter fram till nu. Det är först nu när jag ser att med min diagnos så borde jag ha det som jag känner att koncentrationen brister ibland. Säkerligen är det Asbergern i mig som har räddat mig många gånger och även min hyperfokusering. Men jag finner ständigt förklaringar till varför det har gått så bra och jag inte har märkt av detta i skolan. Är jag på en föreläsning skriver jag ständigt nästan maniskt och har full fokus på läraren. Jag byter ständigt ställning men inte så det märks radikalt av omgivningen utan med tiden har jag antagligen anpassat mig så jag inte sticker ut. För är det inte så med oss människor att har vi svårigheter så finner vi alltid på små knep så vi kommer förbi dem. Vi med ADHD är oftast mästare på detta har jag lärt mig och allt tydligare finner jag detta mönster i mitt liv. Men jag går för djupt.Inget är lagom för mig,svart vitt är ordet! Jag finner detta oerhört jobbigt, att aldrig kunna göra något lite lagom och lugnt utan full fräs på direkt och no holding back! Jag hatar att vara passiv så oftast bli det aktivitet på hög nivå istället. Lite för hög nivå har det visat sig med mina utmattningssymptom som bevis. Men hur ska man få stopp på detta ständiga flöde? Medicinen sägs kunna hjälpa men jag vågar inte ha för höga förhoppningar. Har bli vit besviken så många gånger förut. Jag vill kunna klara av det här själv utan mediciner, men jag börjar inse att jag måste erkänna mig besegrad snart. Vissa saker kan jag inte med mitt kontrollbehov hantera. Vissa saker ligger bortom min horisont och hur mycket det än stör mig måste jag nog inse faktum. Jag avskyr att ta hjälp av andra, känna mig hjälplös. Jag vill klara allt själv och har gjort så nästan ständigt fram till nu. Jag hatar att erkänna mig svag, att inte kunna kontrollera mitt liv av mig själv. Men ibland räcker man inte till. Analysera, acceptera.Så är det väl bara.

Frustration

Ni vet den där känslan av att allt går på halvfart, att man går och väntar påatt ens rätta liv ska börja. Att allt man gör på en dag blir intetsägande och man faller allt djupare in i depressionens värld. Nu är jag där igen, fungerande dock med ångest. Jag finner mig ofta i ett tillstånd av ilska och ofta vet jag inte alls vad denna ilska beror på. Jag känner mig bara så låst och fångad i ett tillstånd jag inte vet hur jag ska ta mig ut ur. Jag känner mig så passiv, så lat så utanför världen. Jag som alltid har varit pågång, alltid tagit tag i saker, alltid varit fungerande. Jag är så frustrerad över mig själv, över mitt liv. Det känns som om jag väntar på att allt ska börja, men jag vet mycket väl att endast jag kan skapa förändringen, göra något av mitt liv. Jag önskar bara att jag hade mer energi,mer ork. Jag är så trött,så ledsen och så hopplös. Och frustrerad.