Ännu en dag som är lite sämre. Jag har varit liggande med något virus nu i en veckas tid och har vistats mest i sängen och det drar självklart ned mitt humör något, men jag är inne i en återfalls period.Plus det faktum att många av symptomen jag har kan klassas som utmattningssypmtom. Huvudvärk, yrsel, svaghet i kroppen. Jag försökte trotsa sjukdomen och åkte ned till stan och gick lite affärer. Något som visade sig vara dumt, för jag blev sämre efter det.Jag vet även med mig att jag inte ska prova kläder då jag är inne i en mensperiod eller annat dylikt hormonellt. Då kommer ätstörningstankarna som på rullande band. Men...Jag hade en baktanke med att åka ner och göra detta hemska just idag. Jag vill utmana mig själv. Jag vill gå emot dessa tankar, de som säger att jag inte duger, att jag är svag som inte är så tränad och smal som förr. Att jag inte har rätt att visa mig utan kläder, att jag måste gömma mig för omvärlden för jag är så ful att folk skulle titta. Att jag är misslyckad, fet och inte värd att bli älskad. Detta är min skräck, min kropp och mitt utseende. Ett tag trodde jag att jag kunde lida av sjukdomen Dysmorfofobi.
Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering och ibland till följd av det social fobi.Ofta tar detta sig uttryck i tvångsmässiga ritualer kring sitt utseende och många blir beroende av skönhetsoperationer eller av att tatuera sig.Jag har inte gjort något av det sistnämnda, men jag har en störd uppfattning kring min kropp och jag harhaft många tvångsmässiga ritualer kring mitt utseende. Ex. tvätta håret varje dag, göra allt morgonbestyr i en viss ordning, blev det fel fick jag börja om igen osv. Detta har jag gått ifrån och blivit mer flexibel kring, men det är fortfarande ett stort problem för mig. Jag skulle inte kalla mig fåfäng, det handlar inte om det utan det handlar om att jag inte ser det andra ser. Min bild av mig själv är förvrängd och jag vet om det. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ändra på den, den har ju alltid varit sådan så länge jag kan minnas.Jag tror det främst handlar om kontroll och att dessa ritualer är en koppling till ätstörningen. Jag är en perfektionist i grunden, men på senare år har jag blivit tvungen att frångå mina ritualer och att vara så duktig hela tiden. Det var jag tvungen till för att kunna ta mig ur ätstörningen. Och tro mig, jag gillade det INTE! Det var hemskt och jag är fortfarande inte tillfreds med allt, inte på långa vägar. Men det är uthärdligt och det räcker. Jag kommer vinna i slutet. Men ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till, hur kan man vara så logisk men samtidigt så ologisk? Det är skrämmande. Jag brukar se mig som en jordnära, realistisk och faktatrogen person och detta passar verkligen inte in i min världsbild.Jag vet att inte kommer må bättre av att bli smalare, det säger allt fakta mig. men känslorna håller inte med och det är ofta det som ställer till det för mig. Det är som om logiken och känslorna inte samspelar ibland.Som om någon tar över mig och styr mina tankar.Visste ni att nära 80% av våra dagliga tankar är återkommande. Vissa platser,händelser och personer känner hjärnan igen och automatiskt dyker samma gamla tankar upp igen och ältandet börjar. Varje gång jag går en promenad kommer min hjärna ihåg de tidigare promenaderna jag har gått och hur jag tänkte och kände då.Vidare är det viktigt att tillägga att negativa tankar är vanligast och jag har mest negativa minnen och känslor kring tidigare promenader under min ätstörningsperiod. Så, vad händer? Varje gång jag går en promenad kommer samma gamla tankar upp igen, destruktiva tankar och jag mår sämre. Vissa dagar går det bättre, då kan jag gå emot tankarna men oftast tar de kontrollen över mig. Att gå med andra brukar hjälpa, det kan distrahera mig. Musik kan fungera med. Men jag vill lära mig ändra på detta och därför utsätter jag mig för det, trots dessa helvetestankar.Har jag något annat val? För att komma ur dessa tankar måste jag göra detta, det är det som är KBT(Kognitiv beteendeterapi) Att möta det man är rädd för, känna ångesten, göra om det om och om igen tills ångesten är borta. Det är enda lösningen. Men det är tufft och man måste orka.Och det gör man inte alltid eller hur? Men det finns hopp, jag har sett reultat redan och jag tänker fortsätta hela vägen ut. Jag har inget val, jag är inte en person som ger upp.(Hoppas jag).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar