The Sound of Silence

När kaoset bedarrar, när inget finns att egentligen oroa sig för. Vad gör man då? Om man i flera år endast försökt genomlida dagarna och alla energi har gått till detta, vad gör man då när inget finns att oroa sig för?

Visst, jag hittar alltid något nytt att oroa mig för. Men hur lär man sig att se livet ur en ljusare punkt? Hur hittar man tillbaka till livet och glädjen efter att ha sett hur det ser ut på botten? Hur kan man någonsin se lätt på livet när man vet det jag vet? Tro mig, jag önskar inget hellre att jag kunde ta till mig de råd och de komplimanger min omgivning ger till mig, men det är inte så enkelt.

Jag önskar varje dag att allt var enklare, att jag var enklare. Men det fungerar ju inte så. Livet har alltid varit ett riskspel för mig, jag ser alltid baksidorna av saker, det negativa och missar ofta glädjen. Hur ska jag kunna göra det? Jag vet hur ont det gör, hur det känns när ingenting känns värt något, när ingenting känns hoppfullt. Jag ser ljusare på tillvaron nu, men jag tror aldrig att jag kan se på livet som de i min omgivning gör. Endast de som har varit där jag har varit kan förstå. Man känner sig ensam, äldre än vad man är, komplicerad.

Jag är inte deppig,jag försöker bara vara realistisk. Jag önskar att jag inte var som jag är, men det bara är så. Men jag vet ju inte vad som händer i framtiden. Kanske har mitt liv knappt börjat? Kanske har jag gått igenom allt detta hemska för att bättre kunna uppskatta det som kommer i framtiden? Jag hoppas verkligen det.

Att bli förstådd

Livet är konstigt eller hur? Man vet aldrig vad som händer och du kan aldrig(även fast du tror du kan det) planera vad som ska hända. Saker händer, situationer uppstår där du vet varken ut eller in. Hur man ska handla, ofta är man efterklok. Det är så det fungerar.

Du kan längta efter en sak så länge och när det väl är faktum så är du inte nöjd ändå, du får aldrig nog. Och det är jobbigt, eller hur? Kaoset i mig börjar stilla sig nu, jag börjar få grepp om tillvaron igen. Efter 5 års konstant kaos börjar jag finna mig själv, vart jag står. Jag är inta klar på långa vägar, men jag kommer dit, det vet jag. Så många framsteg har jag gjort det sista, så många så jag glömmer av dem. Man måste ha varit med mig från början för att se dem. Mamma ser dem tydligt, min kille sen två år gör det med, han har vart med under den värsta perioden så han förstår. Och det är otroligt.

Jag känner mig ofta ensam, men nu finner jag vänner med samma utgångspunkt som mig och hela livet känns enklare. Jag är inte ensam där ute och den som står mig närmast förstår mig också, hur ofta händer det i ens liv? Men oron är alltid där, alltid med mig. Nervositet, rädsla- kanske ADHD:ns fel men troligtvis är det 5 års turbulens och kaos som är boven. Jag har inte bearbetat allt, inte på långa vägar, därav all stress och konstiga situationer. Men nu är det slut med det, nu vill jag må bra och slippa detta kaos. Saker måste ändras och det radikalt.

Jag är trött, så trött. Gammal känner jag mig. Äldre än vad jag borde vara. Men nu är det min tur att få leva och må bra. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det. Visst jag har gjort mycket fel, varit kaos och velig. Men vem är inte det? Vem skulle inte vara det i min sits? Det är en stor sak att jag kan erkänna detta för mig själv. Otäckt är det, men även det ett framsteg.

Jag är trött, så trött. Gammal känner jag mig oft

Se till kontexten

Se till kontexten, lär historiker sig att tänka. Se till kontexten för att du ska se saker för vad det egentligen är. Sätt in rätt sak i rätt tid, i rätt plats, i rätt kropp. Jag finner mig ofta annorlunda än många i min omvärld. Jag har aldrig varit mobbad eller på något sett sed som någon som är utanför, jag har vart en kameleont som lär mig mönstren och vad den specifika gruppen kräver av mig och så blir jag den de vill att jag ska vara. Men jag har alltid på något sätt känt mig utanför, andra människor har inte gjort något för att jag ska känna så, utan det finns i mig.

Vanligt beskrivning av oss med Asbergers är att vi måste lära oss allting, saker som är självklara för många, är inte det för oss. Att ta bussen, handla eller träffa nya människor kan vara ett rejält projekt. Nu när jag har fått min diagnos förstår jag varför jag alltid har känt att min vardag har varit svårare än andra. Jag har känt mig tråkig, svår, oflexibel, en person som har svårt att släppa taget har varit min egen beskrivning av mig själv. Nu förstår jag att det egentligen inte är jag som är detta, utan det är mitt funktionshinder som har varit orsaken. Jag tror detta är första gången jag har erkänt för mig själv att jag har ett funktionshinder!

För det är vad det är, det hindrar mig ifrån att göra vissa saker, det gör min vardag lite svårare. Andra märker inte det för jag hänger på, även fast jag mår dåligt av det jag gör. Sedan ger det mig så många styrkor och det är dem jag ska fokusera på, men faktum jag erkänner för mig själv att jag faktiskt har ett funktionshinder leder till att jag inte behöver vara så hård emot mig själv hela tiden. Jag gör så gott jag kan, ,man måste se till förutsättningarna, till kontexten.

Diagnosen börjar landa allt mer och det gör mig starkare varje dag, jag börjar hitta mig själv genom det här, så ni där ute som är emot diagnossättningar!! Vad har ni för rätt att förvägra människor att få en chans att hitta sig själva? Detta är en del av mig nu och den tänker jag aldrig förtränga eller negligera. Andra kanske inte vill se det, acceptera det eller tro på det, men jag vet att detta är bra för mig och jag tänker hålla fast vid det och övertyga de som inte tror på det. Skulle de vara i mina skor skulle de förstå hur självklart detta är.

Koncentration

Jag har inte de koncentrationsproblem som är vanliga vid ADHD, jag har aldrig haft svårt för att koncentrera mig skolan eller någon annanstans. Jag har aldrig kämpat med det så jag har haft tur på det sättet i mitt liv, det har alltid gått mig väl i skolan eller andra forum där man ska prestera. Tur är det verkligen.

Dock har jag nu hamnat i detta som är vanligt för de flesta människor, jag finner att jag ska prestera men saker finnas i min väg som stör min koncentration och tro mig, det stör mig något kopiöst. Frustrerad är ordet jag söker. Kaos i min hjärna, kaos i min själ. Oro, nervositet för något som jag inte kan placera. Rädsla. Jag finner mig flytande, men med ångest i hela min kropp. Jag önskar jag visste hur jag skulle ta bort det, för egentligen har jag det rätt bra. Jag har inget att klaga på och jag vet inte varför denna oro finns. ADHD:n kan vara orsaken. Då kan en medicin hjälpa, men som jag fungerar så vill jag lösa saker själv, utan hjälp. Helst nu på direkten!

Jag hatar det verkligen, denna känsla av rädsla, olust hela tiden. Den försvinner aldrig riktigt, jag mår bra ibland skrattar och det känns relativt ljust ut, men aldrig riktigt bra. Jag ska inte klaga, det finns människor som har det så mycket värre! Men jag har rätt att säga att det är jobbigt, för det är det. Ibland känns det inte rättvist, men är livet rättvist? Nej, och det är ingen idé att ens tänka tanken att det är synd om mig, man kommer ingen vart då. Men ibland känns det så hopplöst. Men framtiden löser förhoppningsvis allt. Här är jag nu och jag får göra det bästa av det, så är det bara.

Att vara stark

Jag är ofta splittrad. Jag känner ibland att jag är delad i två personer. En som är oerhört logisk och ser verkligheten som den är och en som är totalt ologisk.

Det är som om mina hjärna och mina känslor inte har någon koppling däremellan, de verkar utan någon som helst samspel. Jag vet vad som är rätt, vad som är bäst för alla, men mina känslor vill inte det. Det känns som om jag har hamnat i ett mörker som jag inte kan ta mig ur, en plats där ingen glädje finns. Jag sörjer. jag gråter, jag är krossad. Men jag överlever.

Jag har klarat så mycket smärta förr, jag kommer överleva denna med, även fast det nu känns rätt hopplöst. Jag måste gå vidare, släppa taget. Fakta säger att personer med ADHD har svårt att släppa taget, det stämmer. När någon försvinner ifrån mig är det som om den personen dör. Jag vet inte hur jag sa stå ut, hur jag ska kunna gå vidare utan att rasa ihop totalt.

Livet är på intet sätt enkelt, snarare är det ett helvete ifrån början till slut. Jag håller mig flytande men inte mer. Har nu fått en tid för att starta upp med Concertan, hoppas den tar bort alla känslor och jag får den där totala personlighetsförändringen som kan komma av den. Jag vill inte vara så här som jag är. Jag orkar inte, jag vill inte, Det blir så mycket smärta, men blir så sårad. Jag orkar inte släppa in mer människor i mitt liv, det är slut på det. Jag fixar inte det, det blir bara fel och man blir bara ledsen. Bättre att vara själv, då blir man i alla fall inte sårad mer.

Människor säger saker, men oftast ser jag igenom det och vet hur det kommer sluta. I smärta och ledsamhet. Jag försöker vara stark,men jag börjar snart ge upp. Det är för tufft, hur ska man orka leva när man känner så här? Vad finns det för mening då?

Men jag får tänka på min omgivning och försöka lite till. Men snart får det vara nog. Jag orkar inte mer.

Det hemska uppvaknandet

Jag vaknar, oron startar direkt. Den har inte varit borta under natten, det känner jag för jag känner mig inte utsövd, aldrig utsövd. Jag känner ångesten börjar krypa i mig, hjärtat slår fort fort. Jag mår illa som jag gör vare morgon, och nej, jag är inte gravid.Jag börjar gråta igen. Ska det verkligen kännas så här att leva?

Jag uppfyller alla tecken på en depression, igen! Men jag håller mig flytande, jag måste, annars blir det ännu värre. Ätstörningen är här igen, börjar smyga fram bakom mig, kanske har den legat i dvala och bara väntat på mig. Jag är rädd, hur ska jag klara det här? Orkar jag en gång till? Jag vet faktiskt inte.

När jag vaken och första tanken varje morgon att jag bara vill försvinna, bort bort till en plats där oron och ångesten inte kan nå mig. Men jag vet att det är omöjligt, jag kan inte fly för det finns inom mig. Det försvinner aldrig, hur mycket positiva tankar jag försöker tänka eller hur jag än agerar. Det blir ändå bara fel och jag känner mig ensam igen. Ensam mitt i orkanens öga där allt är stilla men kaoset är runt mig. Rör jag mig, tänker jag når det mig. Jag försöker att inte tänka, att inte göra, men det går inte. Jag fungerar inte så. Jag som var påväg uppåt faller nu igen, jag som lovade mig själv att aldrig mer låta detta hända. Jag är besviken på mig själv. Det kvittar vad jag gör. Oron är alltid där, jag börjar känna att mitt öde närmar sig. Jag sjunker, faller in i det onda igen. Jag försöker streta emot men det känns ingen mening med det längre. Ingen mening med något.

Men jag får inte tänka så hör, det löser ingenting. Jag har kommit så långt, jag tänker inte vika mig nu. Ledsen är jag, men det är ju inget nytt, det är ju alla ibland.Eller hur?

Ångest och sorg

Ibland händer det saker i ens liv som kräver mer av en själv än vad man tror man klarar av. Det gör så ont i hjärtat och det känns som om man ska spricka mitt i tu. Livet rusar förbi en och mitt i denna orkan står du kvar, ensam.

Ibland känns det som att det kvittar vad man gör eller hur man gör. Alltid blir man ledsen, aldrig är något enkelt. Jag känner paniken komma inom mig, hur ska jag stå ut? Hur ska jag kunna klara detta? Hur ska jag bete mig för att mitt liv någon gång ska kännas lugnt. Varför kan det aldrig kännas riktigt bra? Jag var lycklig för en tid, det kändes enkelt och som om allt höll på att förändras. Men... där lurade jag mig själv igen. Dumma du, det blir aldrig enkelt och bra. Du lurar bara dig själv. Det förändras aldrig, du vet hur det fungerar. Pernille Dysthe beskriver detta så skrämmande tydligt i sin bok Nu förstår jag mig själv.

Skillnaden mellan mig och andra är att jag blev född med vetskapen om att livet är ett riskprojekt. Oron sitter fastskruvad i mellangärdet från allra första stund. Min medfödda oro är erkännandet av att jag egentligen inte har kontroll över något överhuvudtaget. Därför griper jag alla tillgängliga redskap på min väg.

Det känns som om jag har en klump i magen som aldrig kommer gå bort, det känns som om jag dör inombords. Som om livet aldrig kommer bli detsamma. Allt bar rusar på och jag får aldrig andas, aldrig finns det tid för mig. Inom mig sker det saker som jag inte kan styra, det bubblar och pyser och snart kan jag inte hålla det inne längre. Jag kommer falla och när jag gör det faller jag hårt. Jag har känt det länge nu, jag spelar ett farligt spel länge nu och snart får jag betala för det. Är det inte konstigt att jag med denna vetskap inte ändrar på saker? Men jag fungerar nog inte så vad det gäller detta.

Jag har en sorg inom mig som nästan slukar mig, jag gråter mig till sömns varje natt, det kanske inte syns på utsidan men mitt hjärta gråter. Tysta tårar. Ångesten ökar och jag känner mig åter splittrad igen. Ingen märker det, men jag vet att det är så. Jag blir bättre och bättre på att spela, bättre och bättre på att hålla mig uppe. Men det är just det som är farligt. Att hålla allt inne, att köra på. Gråt i mitt hjärta nu och för alltid. Snart har jag inte ens ork för att gråta. Varför ska det bli så här? Varför skulle jag bli så här? Ingen idé att fundera på detta, bättre att leva och ta tag i det. Har jag något annat val?

Ytterliggare ett citat stämmer in på mig på pricken:

Jag tror inte på att man kan gilla mig. Det är därför jag frågar och frågar...

Tvivel

Ibland så börjar jag tvivla på allt det här som har hänt mig det senaste halvåret. Om jag har ADHD, Asbergers eller något annat. Om jag bara är "vanlig". Men då är jag där igen, lyssnar på vad andra säger till mig och lyssnar åter igen inte på min inre röst. Jag vet att detta stämmer in på mig, jag vet vem jag är(i alla fall till viss del).

Alla pusselbitar finns där och jag vet vad jag har att kämpa emot. Det blir allt tydligare för mig. Varför saker och ting alltid känns så svårt, små små saker som andra inte alls förstår varför jag reagerar så starkt på. Jag ska vara ärlig, mycket av detta skrämmer mig om man följer debatten i samhället kring diagnoser. Det finns en så stor okunskap där ute och det gör mig mörkrädd.Bokstavsbarn, som jag själv är ses som ett problem. Men istället borde de istället ses som gömda styrkor och resurser som är glömda och outnyttjade. Det gör mig väldigt ledsen.

Det skrämmer mig hur bemötandet ifrån andra kommer att bli om jag är öppen om mina diagnoser. Kommer man se ner på mig? Kommer jag diskrimineras? Ingen skulle upptäcka det om jag inte berättade, det är bara mina närmaste som ser tecknen och knappt de ibland. Ibland vet jag varken ut eller in.

Det skrämmer mig att jag är som jag är. Vad som skrämmer mig mest är mina känslor. Allt är så starkt. Jag känner så mycket. När jag säger hejdå till någon så kan det kännas som om de aldrig kommer att komma tillbaka, det är som de dör och jag har en liten sorgeperiod varje gång. Detta händer självklart inte alltid, men ibland sker det. Vissa människor har jag varit tvungen att släppa tag om, jag har de kvar i mitt liv men jag försöker att inte bli så involverad för då drunknar jag. Då glömmer jag mig själv och försöker bara kopiera alla andra och leva deras liv. Bli den de vill att jag ska vara. En snäll, duktig flicka som aldrig säger emot. Självutplånande.

Men det finns också motsattsen, att jag blir för egoistisk och vill att allt ska ske på mina villkor. Balansen dessa sidor emellan är ett ständigt vågspel och ofta svämmar det över åt det ena hållet. Komiskt nog är jag född i Vågens tecken, jag borde vara bra på det här.Allt eller inget, för mycket för lite. För aktiv för passiv,för glad för ledsen. För tyst, för pratig. Ahh! Hur ska jag få till detta? Tålamod och lite tvivel, det finns ingen annan väg.

Utmattningssymptom

känslomässig utmattning
okänslighet för andras behov
låg prestationsförmåga
trötthet
brist på energi
lättirritabilitet
minnessvårigheter, särskilt av korttidsminnet
koncentrationssvårigheter
ångest
nedstämdhet
bristande sexlust
sömnsvårigheter
muskelspänningar
magkatarr
huvudvärk
smärta

Dessa kriterier lyfter Web4health, EU.s expertis på medicin som symptom på utmattning och utbrändhet.

Jag uppfyller nästan alla kriterier på detta...

Skrämmande eller hur? Jag är 21 om fyra dagar och jag ska orka ett helt arbetsliv.Klart är att jag måste ändra på mycket i min livsstil. Annars kommer detta inte gå bra. Jag har trott att den senaste veckans trötthet har berott på ett virus, men jag undrar om detta inte beror på min stress och oro de senaste åren. Jag vill bara sova, vila och ligga still. Något som verkligen jag inte är van vid att känna.

Det känns som om det flimrar framför mina ögon ibland, jag är yr. Dock är jag på intet sätt deppig, jag är glad, tillfreds för tillfälligt och jag ser ljust på livet. Ingen depression alltså. Men klart är att det måste ske en radikal förändring hos mig, i tanke och i handling. Jag måste sluta stressa, oroa mig så mycket för allt och lära mig att ta det lugnare. Detta fungerar inte i längden. Men nu vilar jag upp mig så att kroppen får den paus den behöver. Det förtjänar den.

Det fortsätter...

Ännu en dag som är lite sämre. Jag har varit liggande med något virus nu i en veckas tid och har vistats mest i sängen och det drar självklart ned mitt humör något, men jag är inne i en återfalls period.Plus det faktum att många av symptomen jag har kan klassas som utmattningssypmtom. Huvudvärk, yrsel, svaghet i kroppen. Jag försökte trotsa sjukdomen och åkte ned till stan och gick lite affärer. Något som visade sig vara dumt, för jag blev sämre efter det.Jag vet även med mig att jag inte ska prova kläder då jag är inne i en mensperiod eller annat dylikt hormonellt. Då kommer ätstörningstankarna som på rullande band. Men...

Jag hade en baktanke med att åka ner och göra detta hemska just idag. Jag vill utmana mig själv. Jag vill gå emot dessa tankar, de som säger att jag inte duger, att jag är svag som inte är så tränad och smal som förr. Att jag inte har rätt att visa mig utan kläder, att jag måste gömma mig för omvärlden för jag är så ful att folk skulle titta. Att jag är misslyckad, fet och inte värd att bli älskad.

Detta är min skräck, min kropp och mitt utseende. Ett tag trodde jag att jag kunde lida av sjukdomen Dysmorfofobi.

Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering och ibland till följd av det social fobi.Ofta tar detta sig uttryck i tvångsmässiga ritualer kring sitt utseende och många blir beroende av skönhetsoperationer eller av att tatuera sig.

Jag har inte gjort något av det sistnämnda, men jag har en störd uppfattning kring min kropp och jag harhaft många tvångsmässiga ritualer kring mitt utseende. Ex. tvätta håret varje dag, göra allt morgonbestyr i en viss ordning, blev det fel fick jag börja om igen osv. Detta har jag gått ifrån och blivit mer flexibel kring, men det är fortfarande ett stort problem för mig. Jag skulle inte kalla mig fåfäng, det handlar inte om det utan det handlar om att jag inte ser det andra ser. Min bild av mig själv är förvrängd och jag vet om det. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ändra på den, den har ju alltid varit sådan så länge jag kan minnas.

Jag tror det främst handlar om kontroll och att dessa ritualer är en koppling till ätstörningen. Jag är en perfektionist i grunden, men på senare år har jag blivit tvungen att frångå mina ritualer och att vara så duktig hela tiden. Det var jag tvungen till för att kunna ta mig ur ätstörningen. Och tro mig, jag gillade det INTE! Det var hemskt och jag är fortfarande inte tillfreds med allt, inte på långa vägar. Men det är uthärdligt och det räcker. Jag kommer vinna i slutet.

Men ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till, hur kan man vara så logisk men samtidigt så ologisk? Det är skrämmande. Jag brukar se mig som en jordnära, realistisk och faktatrogen person och detta passar verkligen inte in i min världsbild.

Jag vet att inte kommer må bättre av att bli smalare, det säger allt fakta mig. men känslorna håller inte med och det är ofta det som ställer till det för mig. Det är som om logiken och känslorna inte samspelar ibland.Som om någon tar över mig och styr mina tankar.Visste ni att nära 80% av våra dagliga tankar är återkommande. Vissa platser,händelser och personer känner hjärnan igen och automatiskt dyker samma gamla tankar upp igen och ältandet börjar. Varje gång jag går en promenad kommer min hjärna ihåg de tidigare promenaderna jag har gått och hur jag tänkte och kände då.Vidare är det viktigt att tillägga att negativa tankar är vanligast och jag har mest negativa minnen och känslor kring tidigare promenader under min ätstörningsperiod. Så, vad händer? Varje gång jag går en promenad kommer samma gamla tankar upp igen, destruktiva tankar och jag mår sämre.

Vissa dagar går det bättre, då kan jag gå emot tankarna men oftast tar de kontrollen över mig. Att gå med andra brukar hjälpa, det kan distrahera mig. Musik kan fungera med. Men jag vill lära mig ändra på detta och därför utsätter jag mig för det, trots dessa helvetestankar.Har jag något annat val? För att komma ur dessa tankar måste jag göra detta, det är det som är KBT(Kognitiv beteendeterapi) Att möta det man är rädd för, känna ångesten, göra om det om och om igen tills ångesten är borta. Det är enda lösningen. Men det är tufft och man måste orka.Och det gör man inte alltid eller hur? Men det finns hopp, jag har sett reultat redan och jag tänker fortsätta hela vägen ut. Jag har inget val, jag är inte en person som ger upp.(Hoppas jag).

Återfall

Ätstörningar är ett gissel.Även fast man äter normalt, inte tok tränar till max och inte kräks längre, så är man ändå inte frisk. Mitt förhållande till mat är mycket bättre, balanserat. Jag känner inte längre att jag måste kompensera varje måltid med att förbränna den för att kunna slappna av och inte få en ångestattack.

Jag tok tränar inte längre heller.Men idag har jag ett smärre återfall och därför tänker jag att jag skriver av mig det istället för att göra något destruktivt. Jag skulle säga att min ätstörning främst tog slut i våras, först då infann sig det lugnet som försvann med kaoset som blev,först då kunde jag njuta av saker och ting igen utan att ha skuldkänslor för att jag för en gång skull mådde bra.

En ätstörning handlar inte främst om att göra saker, det handlar om tankar och inställningen till sig själv och sin kropp.

Jag har inte kräkts på ett år nu och allt "praktiskt" är borta. Tanken och inställningen till mig själv är bättre. Jag kan nu erkänna för mig själv att jag är rätt okej, ser relativt bra ut och att jag kan visa mig på stan utan att skämmas. Förr ville jag bara gå och gömma mig...

Men vissa dagar faller jag tillbaka, i alla fall tanken. Jag glömmer allt det negativa, förskönar den tiden som var och tror att om jag blir lite smalare så skulle allt bli bättre. Men logiskt sätt vet jag att detta inte är faktum, börjar jag svälta mig själv igen faller jag tillbaka i det destruktiva tänkandet och låter det få makten över mig igen och det tänker jag aldrig mer tillåta! Jag förtjänar bättre, jag är starkare än så. Jag lär mig av mina misstag.

Det som det handlar om främst nu är inte maten, utan självklart träningen. Jag har kommit igång sen mitt träningsförbud upphörde, men jag använt så många ursäkter för att komma undan det. Jag känner mig så svag och så besviken på mig själv för att jag inte är igång. Jag älskar träna, men jag älskar det för mycket och jag blir för fast i det. ADHD:n i mig får leva ut tillfullo och min Asbergersida gör att jag fastnar i ett mönster som är svårt att bryta. Jag är rädd och det är nog rädslan som jag stör mig mest på. Jag är rädd för att inte kunna kontrollera mig själv, att jag bara jag kommer ösa på och hamna tillbaka igen. Är jag tillräckligt stark? Kommer jag kunna stå emot? Har man ADHD är risken för missbruk oerhört stor och mitt missbruk är absolut träning. Utan tvekan, jag blir helt manisk och går det en dag utan jag inte tränar när jag väl är igång blir jag galen och kan inte släppa det. Jag blir så fast i det, Asbergern i mig och mitt oerhörda kontrollbehov lever ut tillfullo.

Kontroll är det det handlar om. Kontroll över mig och främst över min kropp. Jag känner mig så stark, mäktig och den känslan vill jag ha kvar hela tiden, därför kör jag på. Många säger till mig, börja bara! Sluta vara så feg! Och de har delvis rätt, jag är feg och det vore bättre om jag förr eller senare mötte det. Men jag känner mig själv bäst och jag vet hur det blev i somras när jag startade med yoga, det blev varannan dag, sen varje dag och sen var jag igång och bara ökade. Jag ville dra in på maten och blev totalt fokuserad på min kropp. Den känslan skrämmer mig för det är som min hjärna inte lyder mig.Jag hamnar i något som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Så det är inte bara att börja, jag är rädd, så rädd. För jag kan mig själv, det finns inget lagom för mig. I alla fall vad det gäller träning. Allt eller inget, jag blir aldrig nöjd väl jag börjar. Det är min värsta skräck och jag har så mycket annat kaos runt mig.

På utsidan kan ätstörningen verka vara borta, men den vilar alltid inom mig. Ruvande och den tar till alla knep för att vinna över mig igen. Det är en ständig kamp med att ändra tankarna från negativt till positivt. Jag har kommit långt, men jag är inte färdig på långa vägar.

Djävulen kommer finnas kvar så länge jag inte tycker om mig själv och accepterar mig som jag är. Och där är jag inte än, det kommer ta tid. Rom byggdes inte på en dag.

Min personlighet

Hyperaktiviteten

Jag har alltid haft en oro inom mig, en ängslan. Jag har har så länge jag kan minnas alltid gjort saker snabbt. Jag går snabbt, jag läser snabbt och jag är oerhört effektiv. Jag kan hinna med att göra flera saker på en gång. Jag är hyperaktiv, jag har alltid en massa energi inom mig och får jag inte ut den under en dag mår jag oerhört dåligt. Jag mår bra när saker och ting händer fort, för allting i mitt huvud går fort. Den enklaste beskrivningen är att det är som om jag har en motorväg med ett tiotal filer inne i mitt huvud där allt snurrar fort fort. Hyperaktiviteten sätter sig innte främst i kroppen, utan i huvudet.

Detta har gett mig många fördelar särskilt i skolan, jag kan lätt associera saker till varandra, jag är effektiv och får alltid saker och ting gjorda på kort tid. Negativt med detta är att jag har svårt för att slappna av, sitta still. När jag fick reda på att jag har ADHD så tyckte jag först det ar konstigt, jag har aldrig så länge jag kan minnas haft svårt att sitta still i skolan. Men nu har jag tänkt efter och jag har kommit på mig själv att jag har riktat min hyperaktivitet emot saker, främst skolan. När jag sitter på en föreläsning skriver jag som en galning, eller plockar med någon sak, mina naglar eller mitt hår. Jag är alltid i rörelse på något sett, sedan har jag alltid gått upp i skolan till max att jag har fått ut energin där.

Här ligger även förklaringen till varför jag attraheras så av träning, jag går igång på det för jag mår bra av det, jag får ut min energi.Men detta blev efter ett tag allt för destruktivt och jag har en benägenhet att hamna i det. Jag har svårt med att avgöra aktivitets nivån, vilket gör att jag ofta kör på för hög växel.Något som tar stryk på kroppen.

Sedan ställer det till problem med min omgivning. Jag vill att allt ska gå fort, långsamma människor irriterar mig, köer gör mig galen och att bara sitta still under en dag får mig att må psykiskt dåligt.Detta gör att jag ofta ställer höga krav på min omgivning att den ska vara som mig, något som inte är möjligt.

Men jag lär mig varje dag att rikta hyperaktiviteten på sunda saker, saker som inte skadar min kropp och som ger mig men för livet.

Impulsiviteten

Jag är impulsiv av mig, jag får hela tiden lägga band på mig för att inte säga fel saker. Dock är jag alltid rädd för att göra fel och såra andra och har därför skapat ett starkt kontrollbehov, jag får alltid hålla tillbaka och tänka efter. När jag känner att jag börjar dra igång,"Speeda" upp mig så får jag hålla i mig så jag inte gör saker, säger saker som jag skulle ångra senare. Men det är svårt, när jag är trött,arg eller mår dåligt släpper jag mer på kontrollen och blir mer impulsiv. Detta gör att jag ofta blir mer impulsiv då jag känner mig trygg, så det är oftast familjen och nära och kära som får stå ut med mitt impulsiva beteende. Sen är det ju så att jag inte alltid kan ha kontroll på mig själv, kan någon det? Har jag en dålig dag, är deppig, ledsen eller arg så hoppar grodor ur mig. Ibland har jag inget filter och är för ärlig, något som ofta sårar mina närstående. Därför arbetar jag hela tiden med att inte bli för impulsiv.

Svart-vitt tänkande

Eftersom jag har Asbergerdrag i mig så tänker jag oftast allt i allt- eller inget.Och eftersom jag har så mycket hyperaktivitet i mig så har jag en benägenhet att göra allt till max, något som ofta ställer till det för mig. Tydligt var detta när jag skulle komma ut ur ätstörningen och börja äta igen. Att gå från att äta i princip ingenting till att börja äta normalt var svårt för mig, det svängde istället så att jag ville äta hela tiden, för mycket.

Jag har svårt med att göra saker lagom. Försöker jag bli mindre impulsiv så blir jag för fyrkantig. Börjar jag planera min dag så planerar jag för mycket, händer något som går emot min planering bryter jag ihop.Därför har jag försökt att inte planera för mycket, bli mer flexibel, men det svänger även detta över till att bli för mycket. Jag försöker hela tiden hitta ett lagom-tillstånd, något som oerhört svårt i min värld. För vad är lagom? Med min svårighet att reglera aktivitetsnivån bränner jag ofta på för mycket, vilket tar stryk på kroppen. Men jag övar, varje dag.

Perceptionssvårigheter och dylikt

Mina sinnen kan göra det svårt för mig ibland. När jag var liten vägrade jag att ta på mig jeans, jag skrek tills jag jag fick ta på mig mina älskade tights. Detta har följt mig min i vuxenlivet, ni finner mig väldigt sällan i jeans eller andra byxor. Lappar på kläder kan irritera mig till bristningsgränsen, de klipper jag bort direkt. Likaså kan smycken irritera mig och vara i vägen ,örhängen är det som fungerar bäst.

Kläder överlag är ett problem-område för mig, troligtvis är det kopplat till min ätstörning. Jag finner det svårt att välja kläder, det har väl de flesta människor, men för mig ska det "kännas bra" och gör det inte det bryter jag ihop. Oräkneliga gånger har jag kastat mig iväg till skolan helt förstörd efter att ha kräkts efter en ångestattack, utlöst efter flera timmars provande av kläder. Känner jag mig inte bekväm i det jag bär,irriterar det mig hela dagen och skapar ångest hos mig, detta är något jag arbetar mycket med genom KBT. Jag försöker möta det som skrämmer mig och gör mig olustig, tvingar på mig jeans, lider ut ångesten och förhoppningsvis efter ett tag har jag vant mig och det kommer inte att vara ett lika stort problem längre.

Jag har svårt med värme,blir jag för varm kan jag bli så irriterad att jag får panik och hamnar i gråtattacker. Därför har sommaren alltid varit ett dilemma för mig, av flera orsaker. Det finns ingen klar struktur, vilket jag med ADHD och Asberger mår dåligt av, det är soligt vilket jag har svårt att hantera. Plus det faktum att man bär lättare kläder, något som vem som helst med en ätstörning bävar för, och även ofta kvinnor utan det.Plus det faktum att värmen gör att man inte kan göra allt så snabbt som jag vill.På senare år har jag lärt mig att hantera det bättre, möta det och denna sommar fann jag mig för första gången fullt ut njuta av sommaren.

Solljus har jag även problem med, Lotta Abrhamsson med samma diagnoser som mig har beskrivit detta bra i sin blogg. Det kan ha att göra med perceptionssvårigheter att göra, att mina sinnen inte fungerar som de flesta andras, dock bör jag utforska detta närmare. Neonljus kan även det störa mig och jag går hela tiden och släcker lampor efter ett tag eftersom de irriterar mig ibland. Därför kan många finna mig sittande i en lägenhet som kan tyckas för mörk.

Ljud är även en sak som stör mig. Dammsugaren är min mardröm, för att inte tala om de tillfällen då pappa har kört igång trimmern utanför mitt fönster, jag blir så arg så jag tror jag ska spricka. Jag har lugnat mig med åren, jag lovar. Vissa dagar kan vissa ljud störa på kopiöst, smackanden från min pojkvän eller musik ifrån grannen. Detta har att göra med min ADHD, svårighet att sålla bort intryck. Jag tar in allt, vilket ger både fördelar och nackdelar.

Dock är människan anpassningsbar och jag lär mig fort. Jag övar mig, utsätter mig för saker och försöker ignorera saker. Vissa dagar går det bra, andra dagar sämre, det beror oftast på dagsformen.

Närhet

Vad jag kan minnas så hade jag när jag var liten svårt med att bli kramad, det var inte något som stack ut exeptionellt mycket, men att krama kompisar kommer jag var svårt i början. Om någon klänger på mig för mycket känner jag mig ofta trängd och värjer mig ofta eller blir rasande. Om någon kunde störa till mig utan att jag var beredd kunde jag bli urförbannad. Detta var när jag var yngre, idag behärskar jag mig och handlar mer rationellt. Kramar är vardagsmat för mig idag, jag har inte samma behov att stöta bort människor. Dagsformen spelar även in här, en dålig dag är jag mer lättirriterad och har svårare för att behärska mig. Dock släpper jag endast på kontrollen i sällskap med närstående, att bli arg på utomstående finns inte.

Vänner

De vänner jag har vill jag ha för hela livet. När jag släpper in någon så finns de för alltid kvar i mitt hjärta, även fast de själva inte vill vara kvar. När jag tycker om någon tycker jag om den så det gör ont och jag skulle kunna göra vad som helst för den personen. Ibland älskar jag dem så mycket att det gör ont, det skrämmer mig ibland, att det är möjligt att känna så mycket.

Jag har svårt med att släppa in människor på livet, jag kan verka som den öppnaste människan som finns, men jag tror att det är mitt skydd, min taktik för att inte låta dem komma åt mitt inre. Jag vet inte ibland hur man ska bete sig i mänskliga relationer, hur nära man ska komma. Hur öppen man ska vara om saker. Jag lär mig varje dag om små, sociala koder som jag missar.Asbergern i mig styr väl här. Jag vet en ny vän som vet exakt vad jag menar.

Jag vill så gärna att man ska tycka om mig, kanske vill jag det för mycket. Min värsta tanke är att jag är självisk, det är den egenskap som jag minst vill förknippas med mig. Rädslan för detta och med min intuition för andra människor, har gjort att jag istället för att vara självisk har blivit närmast självutplånande. Jag glömmer mig själv och går upp i andras problem. Då tycker människor om en, och jag slipper känna mig självisk. Sen är det ju alltid enklare att hjälpa andra än sig själv. Men det har gått för långt, jag går upp i andras problem för mycket. Jag har trott att en bra vän alltid ställer upp vad som än gäller och det stämmer, men man kan inte hjälpa andra om man inte mår bra själv. Och jag mår inte bra själv, inte på långa vägar.

Men jag har vänner som alltid ställer upp, vilket förvånar mig ständigt, jag tror alltid att de kommer att upptäcka att jag inte är en bra människa. Att jag är en bluff. Jag tror att alla kommer att lämna mig om jag inte beter mig som jag gör. Men jag orkar inte mer, jag är helt slut och jag glömmer ständigt mig själv. Hela tiden. Jag tänker varje dag att nu ska det ske! Nu ska jag börja ett nytt liv och ta hand om mig själv, men så hittar jag alltid någon att hjälpa på vägen och glömmer allt igen. Och jag blir lika arg på mig själv varje gång. Och besviken. Som tur är har jag bra vänner som påminner mig när jag går för långt, när jag stressar för mycket och glömmer mig själv. Särskilt min pojkvän som kan mig så väl vid det här laget, kanske kan han mig mer än vad jag kan mig själv. Det är en röra, men jag hoppas på att det kommer lugna sig i framtiden. Då kommer jag kunna mig själv bättre, var jag ska sätta gränserna och var jag ska säga stopp. Vilka koder man ska följa, hur man ska bete sig. Då kommer jag vara stark och stå upp för det jag tror på. Då kommer jag veta vad som är rätt för mig och vad jag vill.

Tills dess får jag lära mig av andra, de som finns i min närhet och som jag lär mig nya saker av varje dag. Jag är så glad att ni finns i mitt liv och att ni står ut med mitt kaos. Ni lär mig mycket och jag älskar er för alltid. Ni vet vilka ni är.

Utmattning

Nu har jag gjort det, igen. Kört på för hårt, inte tagit hand om mig själv. Ätit dåligt, sovit dåligt, inte vilat och stressat för mycket. Tagit på mig andras problem, försökt rädda människor, stärka dem och samtidigt glömt av mig själv, som vanligt.

Jag känner mig helt utslagen, utmattad. Hjärnan har snurrat för fort, allt har snurrat för fort.9-filig motorväg där Volvobilarna har förvandlats till okontrollerbara rallybilar som bara vill köra fortare och fortare, ofta åt totalt olika håll. Känslomässigt kaos är ordet, jag vet ibland varken ut eller in.Jag vet inte om jag är ledsen eller glad.

Jag har tänkt på en sak, jag vet inte hur man ska känna att man är törstig. Jag har jätte svårt att avgöra vilka behov jag har. Hungerkänslan fick jag lära mig för att ta mig ur ätstörningen och börja äta. Men det fick jag lära mig. Det kommer inte helt naturligt. Likadant med törst.Jag vet inte om det har med ADHD:n eller Asbergern att göra, men faktum är att jag har svårt att avgöra och precisera mina känslor. Sedan är problemet att allt blir så starkt.

I boken ADHD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor av Lara Honos-Webb beskrivs detta tydligt. Hon har själv ADHD och beskriver detta som känslomässig intensitet och intuition till andra.Stark empati för andra, tendens att snabbt engagera sig känslomässigt i andra.

"Jag anser att jag kan läsa andra väldigt väl- jag sätter mig in i deras situation och tar till mig deras känslor. Det här kan vara väldigt positivt, men det är också jobbigt, eftersom jag märker att jag "suger åt mig" upplevelser av sorg och smärta."

Så beskriver en med ADHD det. Detta stör i relationer till andra. Han säger:

" Jag lider fortfarande av "symbioseffekten" och kan ha svårt att släppa taget-att lämna andra att klara sig själva och bara se till mig själv. Jag fortsätter att hela tiden ta till mig andras behov och känna deras känslor. Den positiva sidan är att jag är väldigt bra på att läsa människor och situationer. Att jag är lyhörd gentemot andra innebär att jag kommer bra överens med dem. Det negativa är att folk hakar sig fast vid mig när de märker att jag känner med dem."

Det är svårt att bara lyssna till vad människor säger, när man hela tiden känner vad som pågår inom dem. Därför beskriver författaren att det är svårt för personer med ADHD att umgås med människor som ljuger, de ser igenom det direkt för de kopierar och läser av känslan den andra människan har inombords. Därför blir sociala relationer svåra för personer med ADHD, de känner för mycket. Jag instämmer i alla ovanifrån. Jag hamnar i detta hela tiden och det tär så på mig. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen för jag verkar hitta problem att lösa vart jag än kommer, människor som behöver mig. Sen är det ju även så att mår man dåligt dras man till destruktiva mönster,i mitt människor som mår dåligt och som vill "bli räddade" Men jag orkar inte leva så, jag kan inte ta på mig allt.

Men hur stänger man av? Det är ju min personlighet. Det är en del av mig? Hur gör man detta till lagom? Övning brukar vara svaret, men även övning gör ont och jag är så rädd för att göra fel. Fel emot de människor jag bryr mig om. Men jag gör så gott jag kan varje dag, ibland blir det fel men har inte även jag rätt att fela? Jag gör ju aldrig något med mening, det ligger inte i min natur. Jag får bara flyta med, försöka varje dag, göra mitt bästa. Mer kan man inte kräva.