Återfall

Ätstörningar är ett gissel.Även fast man äter normalt, inte tok tränar till max och inte kräks längre, så är man ändå inte frisk. Mitt förhållande till mat är mycket bättre, balanserat. Jag känner inte längre att jag måste kompensera varje måltid med att förbränna den för att kunna slappna av och inte få en ångestattack.

Jag tok tränar inte längre heller.Men idag har jag ett smärre återfall och därför tänker jag att jag skriver av mig det istället för att göra något destruktivt. Jag skulle säga att min ätstörning främst tog slut i våras, först då infann sig det lugnet som försvann med kaoset som blev,först då kunde jag njuta av saker och ting igen utan att ha skuldkänslor för att jag för en gång skull mådde bra.

En ätstörning handlar inte främst om att göra saker, det handlar om tankar och inställningen till sig själv och sin kropp.

Jag har inte kräkts på ett år nu och allt "praktiskt" är borta. Tanken och inställningen till mig själv är bättre. Jag kan nu erkänna för mig själv att jag är rätt okej, ser relativt bra ut och att jag kan visa mig på stan utan att skämmas. Förr ville jag bara gå och gömma mig...

Men vissa dagar faller jag tillbaka, i alla fall tanken. Jag glömmer allt det negativa, förskönar den tiden som var och tror att om jag blir lite smalare så skulle allt bli bättre. Men logiskt sätt vet jag att detta inte är faktum, börjar jag svälta mig själv igen faller jag tillbaka i det destruktiva tänkandet och låter det få makten över mig igen och det tänker jag aldrig mer tillåta! Jag förtjänar bättre, jag är starkare än så. Jag lär mig av mina misstag.

Det som det handlar om främst nu är inte maten, utan självklart träningen. Jag har kommit igång sen mitt träningsförbud upphörde, men jag använt så många ursäkter för att komma undan det. Jag känner mig så svag och så besviken på mig själv för att jag inte är igång. Jag älskar träna, men jag älskar det för mycket och jag blir för fast i det. ADHD:n i mig får leva ut tillfullo och min Asbergersida gör att jag fastnar i ett mönster som är svårt att bryta. Jag är rädd och det är nog rädslan som jag stör mig mest på. Jag är rädd för att inte kunna kontrollera mig själv, att jag bara jag kommer ösa på och hamna tillbaka igen. Är jag tillräckligt stark? Kommer jag kunna stå emot? Har man ADHD är risken för missbruk oerhört stor och mitt missbruk är absolut träning. Utan tvekan, jag blir helt manisk och går det en dag utan jag inte tränar när jag väl är igång blir jag galen och kan inte släppa det. Jag blir så fast i det, Asbergern i mig och mitt oerhörda kontrollbehov lever ut tillfullo.

Kontroll är det det handlar om. Kontroll över mig och främst över min kropp. Jag känner mig så stark, mäktig och den känslan vill jag ha kvar hela tiden, därför kör jag på. Många säger till mig, börja bara! Sluta vara så feg! Och de har delvis rätt, jag är feg och det vore bättre om jag förr eller senare mötte det. Men jag känner mig själv bäst och jag vet hur det blev i somras när jag startade med yoga, det blev varannan dag, sen varje dag och sen var jag igång och bara ökade. Jag ville dra in på maten och blev totalt fokuserad på min kropp. Den känslan skrämmer mig för det är som min hjärna inte lyder mig.Jag hamnar i något som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Så det är inte bara att börja, jag är rädd, så rädd. För jag kan mig själv, det finns inget lagom för mig. I alla fall vad det gäller träning. Allt eller inget, jag blir aldrig nöjd väl jag börjar. Det är min värsta skräck och jag har så mycket annat kaos runt mig.

På utsidan kan ätstörningen verka vara borta, men den vilar alltid inom mig. Ruvande och den tar till alla knep för att vinna över mig igen. Det är en ständig kamp med att ändra tankarna från negativt till positivt. Jag har kommit långt, men jag är inte färdig på långa vägar.

Djävulen kommer finnas kvar så länge jag inte tycker om mig själv och accepterar mig som jag är. Och där är jag inte än, det kommer ta tid. Rom byggdes inte på en dag.