Tvivel

Ibland så börjar jag tvivla på allt det här som har hänt mig det senaste halvåret. Om jag har ADHD, Asbergers eller något annat. Om jag bara är "vanlig". Men då är jag där igen, lyssnar på vad andra säger till mig och lyssnar åter igen inte på min inre röst. Jag vet att detta stämmer in på mig, jag vet vem jag är(i alla fall till viss del).

Alla pusselbitar finns där och jag vet vad jag har att kämpa emot. Det blir allt tydligare för mig. Varför saker och ting alltid känns så svårt, små små saker som andra inte alls förstår varför jag reagerar så starkt på. Jag ska vara ärlig, mycket av detta skrämmer mig om man följer debatten i samhället kring diagnoser. Det finns en så stor okunskap där ute och det gör mig mörkrädd.Bokstavsbarn, som jag själv är ses som ett problem. Men istället borde de istället ses som gömda styrkor och resurser som är glömda och outnyttjade. Det gör mig väldigt ledsen.

Det skrämmer mig hur bemötandet ifrån andra kommer att bli om jag är öppen om mina diagnoser. Kommer man se ner på mig? Kommer jag diskrimineras? Ingen skulle upptäcka det om jag inte berättade, det är bara mina närmaste som ser tecknen och knappt de ibland. Ibland vet jag varken ut eller in.

Det skrämmer mig att jag är som jag är. Vad som skrämmer mig mest är mina känslor. Allt är så starkt. Jag känner så mycket. När jag säger hejdå till någon så kan det kännas som om de aldrig kommer att komma tillbaka, det är som de dör och jag har en liten sorgeperiod varje gång. Detta händer självklart inte alltid, men ibland sker det. Vissa människor har jag varit tvungen att släppa tag om, jag har de kvar i mitt liv men jag försöker att inte bli så involverad för då drunknar jag. Då glömmer jag mig själv och försöker bara kopiera alla andra och leva deras liv. Bli den de vill att jag ska vara. En snäll, duktig flicka som aldrig säger emot. Självutplånande.

Men det finns också motsattsen, att jag blir för egoistisk och vill att allt ska ske på mina villkor. Balansen dessa sidor emellan är ett ständigt vågspel och ofta svämmar det över åt det ena hållet. Komiskt nog är jag född i Vågens tecken, jag borde vara bra på det här.Allt eller inget, för mycket för lite. För aktiv för passiv,för glad för ledsen. För tyst, för pratig. Ahh! Hur ska jag få till detta? Tålamod och lite tvivel, det finns ingen annan väg.