Ångest och sorg

Ibland händer det saker i ens liv som kräver mer av en själv än vad man tror man klarar av. Det gör så ont i hjärtat och det känns som om man ska spricka mitt i tu. Livet rusar förbi en och mitt i denna orkan står du kvar, ensam.

Ibland känns det som att det kvittar vad man gör eller hur man gör. Alltid blir man ledsen, aldrig är något enkelt. Jag känner paniken komma inom mig, hur ska jag stå ut? Hur ska jag kunna klara detta? Hur ska jag bete mig för att mitt liv någon gång ska kännas lugnt. Varför kan det aldrig kännas riktigt bra? Jag var lycklig för en tid, det kändes enkelt och som om allt höll på att förändras. Men... där lurade jag mig själv igen. Dumma du, det blir aldrig enkelt och bra. Du lurar bara dig själv. Det förändras aldrig, du vet hur det fungerar. Pernille Dysthe beskriver detta så skrämmande tydligt i sin bok Nu förstår jag mig själv.

Skillnaden mellan mig och andra är att jag blev född med vetskapen om att livet är ett riskprojekt. Oron sitter fastskruvad i mellangärdet från allra första stund. Min medfödda oro är erkännandet av att jag egentligen inte har kontroll över något överhuvudtaget. Därför griper jag alla tillgängliga redskap på min väg.

Det känns som om jag har en klump i magen som aldrig kommer gå bort, det känns som om jag dör inombords. Som om livet aldrig kommer bli detsamma. Allt bar rusar på och jag får aldrig andas, aldrig finns det tid för mig. Inom mig sker det saker som jag inte kan styra, det bubblar och pyser och snart kan jag inte hålla det inne längre. Jag kommer falla och när jag gör det faller jag hårt. Jag har känt det länge nu, jag spelar ett farligt spel länge nu och snart får jag betala för det. Är det inte konstigt att jag med denna vetskap inte ändrar på saker? Men jag fungerar nog inte så vad det gäller detta.

Jag har en sorg inom mig som nästan slukar mig, jag gråter mig till sömns varje natt, det kanske inte syns på utsidan men mitt hjärta gråter. Tysta tårar. Ångesten ökar och jag känner mig åter splittrad igen. Ingen märker det, men jag vet att det är så. Jag blir bättre och bättre på att spela, bättre och bättre på att hålla mig uppe. Men det är just det som är farligt. Att hålla allt inne, att köra på. Gråt i mitt hjärta nu och för alltid. Snart har jag inte ens ork för att gråta. Varför ska det bli så här? Varför skulle jag bli så här? Ingen idé att fundera på detta, bättre att leva och ta tag i det. Har jag något annat val?

Ytterliggare ett citat stämmer in på mig på pricken:

Jag tror inte på att man kan gilla mig. Det är därför jag frågar och frågar...