Nytt år, ny möjligheter! Eller?

2010 är snart slut. Ett av mina bästa år, men också ett av mina värsta. Otaliga framsteg, men så mycket smärta. Men allt för med sig något gott, eller hur?

Vid den här tiden på året brukar jag alltid se tillbaka, försöker minnas var jag kom ifrån, var jag först började. Det är svårt, jag minns händelser, men det är känslorna som har förändrats mest och det är oftast svåra att placera. Särskilt om man är jag och baserar förståelsen av verkligheten i och utifrån en ständig kamp mellan känsla och logik. Människor har kommit och gott, vissa har gjort intryck för resten av livet, andra är lika bra att glömma. Vissa är saknade, så saknade att det fortfarande gör ont ibland. Men smärta och ledsamhet är en del av livet, i alla fall finns det massor av detta i mitt liv.

Men det finns mycket bra också. Mamma hade inte cancer, Concertan gav inte den stora personlighetsförändring jag bävade för, mycket har gott åt rätt håll. Jag känner mig starkare än någonin, men också svagare än någonsin. Jag har en bättre inställning till mig själv, är inte lika hård, inte så dömande, men kroppen har tagit mycket stryk av all stress och press i så många år.

Det är underligt med Concertan, den fungerar, men den gör mig också svagare än någonsin. Hela systemet i kroppen lugnar ner sig- vilket är jättebra för jag har inte vart vidare snäll emot den. Men nu tar kroppen chansen, jag har stretat emot den i så många år, den har velat sova, den har velat ge upp, den har protesterat, men envisa jag har aldrig gett med mig fullt ut. Nu gör medicinen jobbet, kroppen vinner. Jag vet att det är bra i längden, men det är oerhört frustrerande att bara vilja sova, inte orka gå vidare långt utan att bli yr och svimfärdig. Lägre blodtryck är orsaken, troligtvis på grund av medicinen.

Så de senaste månaderna har inneburit: ledsamhet, frustration och känsla av nederlag.Jag är ledsen inom mig, kommer vara det i fortsättningen. Försänkt sinnesstämning kallar man det. Jag kommer troligtvis få hoppa på en antidepressiv inom snar framtid, det spår i alla fall läkaren, sjuksköterskan och många omkring mig-ja, även jag själv. Det är inte kul att behöva erkänna för sig själv att man behöver mediciner för att må bra. Hade det varit ett fysiskt problem hade det varit mer accepterat, folk hade mer förståelse, även jag själv. Men psykiska problem är inte lika enkelt att tala om, acceptera. Bilden av mig själv som en "övermänniska"- en som fixar allt själv vad det än gäller, finns kvar inom mig. Men den faller allt mer samman...

Jag måste tyvärr erkänna att jag det sista har funderat på att ge upp helt. Jag har känt mig så maktlös, så ledsen, så ensam så uppless på hela tillvaron. Ingenting har varit roligt, bara skrämmande och intetsägande. Så, här av orsaken till mitt accepterande av antidepressiva medel. Jag gillar inte den bilden av mig, en som tänker på att ge upp, men jag undrar? Om någon skulle byta plats med mig en dag, vara inne i mitt huvud, min kropp- känna allt jag känner, skulle någon då klandra mig? Jag tror inte det. Jag har rätt att tänka tanken, men jag skulle aldrig ge upp, för jag vill se vad som händer sen.

Jag har många fina människor runtomkring mig, som bryr sig, men ibland känner jag att det kvittar. Det är hemskt att erkänna det, men det är mina depressiva perioder som talar då. Men nu kommer ett nytt år, nya möjligheter! Kanske blir det bra? Kanske blir det dåligt? Det kan man inte veta. Min erfarenhet är att det går upp och ned hela tiden, så kommande år kommer säkert innebära båda glädje och smärta, men det gäller ju inte bara mig. Det gäller ju alla människor i denna komplicerade, men ibland underbara värld.

Så Gott Nytt år från mig! Vi ses 2011!

Må bra?

Har nu ätit Concerta i snart två månader, första månaden 18 mg och sedan nu 36mg. Konstigt, annorlunda är ord som beskriver bäst det jag känner. Jag vet inte vad jag tycker riktigt.Positivt, ja. Enklare, ja. Mindre ångest, ja. Nöjd, nja...

Det är ingen mirakelmedicin, det är jag fullt medveten om. Men detta lugn som det ger är ovant för mig, det känns nästan lite tråkigt. Jag är så van vid den känslomässiga berg- och- dalbanan, hu jobbigt det än är så känner man sig mer levande, mer energifull. Jag vet inte riktigt vad jag känner för det tillstånd jag är i nu. Lugnt, plant- det är för mig ofta tråkigt. Tillvaron de senaste månaderna spelar säkert stor roll och jag måste räkna in att det tar tid att vänja sig vid nya beteenden. Men ordet jag väljer att beskriva det med nu är tråkigt!

Vi får se om detta senare ändras. Hoppas!

Varför se det som ett problem?

Så många oroar sig för att få en diagnos. För vissa känns det som ett totalt nederlag, ett bevis på att något är fel på en och att man är annorlunda än alla andra. En människa med problem och brister som man måste kämpa med. Funktionshinder kallas det. Visst är det det, men det blir vad man gör det till.

Alla människor har problem, alla har brister som behöver arbetas med. Det är en del av att vara människa. Människor med diagnoser kanske är "annorlunda", men vilka är det som egentligen sätter måtten? För vad är normalt, vissa har lite Asbergerdrag i sig, andra har en mer ADHD personlighet dock skulle dessa människor inte diagnostiseras. Så många människor har redan diagnoser och många är oupptäckta. Vi finns till av en orsak, våra egenskaper och personligheter finns till av en orsak och i rätt miljö så skulle vi inte ha några problem. Ofta är det andra eller miljön omkring oss som skapar problemen. Om samhället skulle tillåta att alla var olika skulle ingen kunna peka ut oss med diagnoser som människor med fel. Varför inte fokusera på våra styrkor, istället för att hela tiden peka på våra problem? Varför se oss som ett problem?

Vissa av oss behöver mer stöd och kräver högre insatser för att kunna fungera i vårt samhälle, medan andra klarar sig galant och hittar tekniker för att ta sig fram. Människor utan diagnoser gör ju samma sak varje dag. Vi är alla människor. Det enda är att vi kan pricka in vår personlighet på ett papper, se våra brister och styrkor tydligare. Vi behövs i denna världen. Världen behöver idésprutande, galna energirika ADHD personligheter, om vi måste kalla dem så. Likaså behöver vi strukturerade, fyrkantiga Asbergerpersonligheter. Alla fyller en funktion, forskning och samhället har bara inte kommit fram till vad funktionen fullt ut är.

Jag har ADHD med Asbergerdrag, det syns inte på utsidan, ingen skulle ana det om de träffade mig. Inte ens en specialpedagog eller psykolog vid första mötet. Jag har mina brister, de vet jag om. Men jag har mina styrkor och de jobbar jag varje dag med för att lyfta fram. Det är inte enkelt, men vilken människas liv är enkelt? Varför se saker som ett problem och inte som möjligheter? Detta är min tro i alla fall.