Music maestro!

Sakta men säkert börjar glädjen komma tillbaka in i mitt liv efter flera års frånvaro. Kanske kommer den för första gången, kanske har jag aldrig vart så glad som jag har känt mig det sista. Jag är van vid att det går upp och ned,flera ångestdagar varvade med en "bra-period" där jag nästan glömmer allt det dåliga som perioden innan förde med sig.Ibland har jag undrat om jag är bipolär,men snarare är det nog så att det är mina hormoner som spökar. Vi tjejer med ADHD verkar vara extra känsliga för detta,PMS är inget ovanligt.

Men något har hänt med mig. Jag är starkare, gladare och de dagar som är sämre så har jag en annan inställning. Jag sätter mig inte längre i tycka-synd-om-mig sitsen och går in i allt som är jobbigt, utan jag tar mig mer i kragen och tänker annorlunda. Jag försöker jobba mer med Mindfulness, något som min mamma har försökt få mig att ta till mig i flera år. Jag har hela tiden kommit med undanflykter och försökt rationalisera bort det."Det fungerar inte på mig", "Jag har ADHD, det fungerar inte på oss". Allt för att försöka fly ifrån det som är jobbigt. Jag har tyckt synd om mig själv det sista, gett upp, slutat kämpa. Jag är så mycket starkare än vad jag tror och jag är tröt på att vara rädd.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, kanske är det nya människor i mitt liv som inspirerar och sprider glädje till mig. Kanske är det diagnosen som har gjort att alla bitar faller på plats och att jag förstår mig själv bättre. Allt spelar in, men till största del handlar det om INSTÄLLNINGEN. Jag har en mer positiv syn på livet, på mig själv och på andra. Jag litar mer på andra och även mer på mig själv. Jag känner mig starkare, starkare för varje dag. Mycket är kvar att jobba med,men det känns hoppfullt. Livet känns inte lika skrämmande som förut.

Stark

Jag känner mig så stolt över mig själv, jag är till och med stolt över att jag överhuvudtaget kan säga att jag är stolt över mig själv.Vad har då hänt undrar ni? För mig är det något stort. Jag är av åsikten att människor behöver kunskap och fakta för att ta till sig saker, jag vill inte hålla tyst om saker. En del är av uppfattningen att man inte ska prata om vissa saker. Jag fick vissa reaktioner som jag inte gillade kring att jag var så öppen och pratade om min ätstörning. Skälet till att jag pratade öppet om detta var delvis för att det är var som terapi för mig. Men det fanns ett större skäl bakom.

Jag avskyr gråzoner för ofta uppmärksammas inte de personer som befinner sig i dessa. Det kan vara en tjej som jag med UNS, det vill säga "Ätstörning utan närmare specifikation". UNS innebär att jag varken kan klassificeras som anorektiker och inte heller som bulimiker.Skälet till detta är för att kriterierna för att få dessa diagnoser är skarpa, med skälet att läkarna bättre ska veta vad de har att hantera. Men de finns sådana som jag som uppfyller vissa av dessa kriterier men inte alla vilket innebär att vi får diagnosen UNS istället.Och vi är många... Vi mår ofta lika psykiskt dåligt som de som får de andra diagnoserna, men jag får en känsla av att vi inte tas på samma allvar.Det är svårt att veta hur man ska hantera något som anses vara mindre specificerat.

Men jag har kört på, pratat och pratat för att uppmärksamma oss som ligger där emellan. Även för att jag anser även att det talas för lite om det problem som finns. Massor personer har problematiken fast kanske inte fullt ut så att det går att diagnostisera.

Nu har jag vart i valet och kvalet om jag ska vara lika öppen om mina nya diagnoser ADHD och Asbergers. Kommer folk att titta på mig annorlunda?Kommer jag att behandlas annorlunda? Jag läser till lärare, kommer det påverka min karriär negativt? Jag har varit rädd för det, men nu vet jag vad jag vill. Jag tänker inte hålla tyst!Aldrig!

Jag vill att människor ske veta min historia. Jag läser en kurs i Specialpedagogik där man diskuterar mycket diagnostikproblematik utifrån pedagogisk synpunkt och jag har mycket att säga kring det. Jag berättade delar av min historia inför 35 okända personer och jag var rädd. Mina händer skakade, men jag sa till dem att jag var osäker på om man skulle berätta men alla nickade och sa att det skulle jag. Efteråt kommer flera fram till mig och sa att de var stolta över mig och imponerade över att jag vågade berätta. De sa även att de lärde sig mycket och att det var intressant att höra min historia eftersom jag inte passar in i den normala "mallen" kring ADHD.

Jag har inte haft problem i skolan alls. Snarare är det min styrka. Jag är en duktig tjej, perfektionist och ambitiös, rena dröm materialet för lärare. När jag gick hem kände jag mig så stark och det kändes så skönt!Nu vet jag att jag kan ta alla missförstånd för jag vet vart jag står! Jag står för att jag har ADHD och Asbergers, de är ett personlighets drag och det har gett mig så mycket styrkor! Jag tänker visa att det inte bara är nackdelar utan man har så mycket fördelar och jag är trött på alla fördomar. Det är människor med noll kunskap som skapar den bilden. "Bokstavsbarn" sägs det i negativ ton! De vet inte vad de pratar om. Jag är trött på och allt folk har åsikter och uppfattningar om saker som de inte vet någonting om.Jag tänker inte hålla tyst.(Oj,det här låter som ett Miss Universumtal vilket inte var tanken.) Det är så här jag känner! Jag ska ta fram mina "cojones" som en viss person kallar det...

Att vara lite överallt

Idag känns det som om varje cell i kroppen vill åt olika håll, som om jag går på något högvarv där hjulen bara snurrar allt fortare. Ni ADHD:are där ute känner säkerligen igen er. Kaos och oro, upp och ned. Vart ska man ta vägen? Splittrad, ofokuserad, varm och jagad av demoner. Inre demoner som kallas stress. Idag är jag rädd, rädd för att jag känner att jag tappar kontrollen över mig själv. Kontroll är det jag lever för. Med den ständiga oron inom mig så är det räddningen. Kontroll är det enda som skapar trygghet. Kontroll är mitt liv och när den försvinner så försvinner även min trygghet.Jag blir rädd för vad som händer med mig och greppar efter varje sak som ger mig denna trygghet. Bekräftelse,små ord, kickar för att glömma. Varför tror ni att jag hamnade i en ätstörning egentligen? Den skapar kontroll, det är det enda det handlar om. Detta och att plåga sig själv på så många sätt eftersom man anser att man inte förtjänar att må bra. Genom att skapa kontroll på utsidan, fixa till utsidan tror man sig fixa ordning på kaoset inombords. Och det fungerar ett tag, men kontroll är aldrig för alltid. Det finns alltid saker som man inte kan kontrollera, oväntade saker.För det är livet.

Jag bara längtar efter jag får starta med Concertan, få lite lugn och kunna andas för en gång skull. Medicin löser inte allt, men det kan vara en hjälp på väg. Så lilla Speedy, ha lite tålamod till. Din dag kommer.

Analysera mera

Tillbaka nu igen efter en tids brist på internetuppkoppling. Jag börjar känna att vetskapen om ADHD-diagnosen börjar landa. Problemet är att efter flera års psykologtid har jag börjat att analysera allt och alla och nu finner jag mig i en sits där jag ständigt analyserar varje beteende och handling hos mig och försöker planera in den i ett fack. Oh, där var det min ADHD som var igång eller aj, där var Asbergern i mig igen! Visst är det bra att känna sig själv och kunna reflektera över sina handlingar men som med allt vad gäller mig så går allt till en överdrift. Jag börjar bli knäpp på mig själv, analysera, analysera.Och det är inte endast dagens handlingar som analyseras utan hela mitt liv fram till nu.

Jag har funderat mycket över det faktum att jag aldrig har känt av några som helst koncentrationssvårigheter fram till nu. Det är först nu när jag ser att med min diagnos så borde jag ha det som jag känner att koncentrationen brister ibland. Säkerligen är det Asbergern i mig som har räddat mig många gånger och även min hyperfokusering. Men jag finner ständigt förklaringar till varför det har gått så bra och jag inte har märkt av detta i skolan. Är jag på en föreläsning skriver jag ständigt nästan maniskt och har full fokus på läraren. Jag byter ständigt ställning men inte så det märks radikalt av omgivningen utan med tiden har jag antagligen anpassat mig så jag inte sticker ut. För är det inte så med oss människor att har vi svårigheter så finner vi alltid på små knep så vi kommer förbi dem. Vi med ADHD är oftast mästare på detta har jag lärt mig och allt tydligare finner jag detta mönster i mitt liv. Men jag går för djupt.Inget är lagom för mig,svart vitt är ordet! Jag finner detta oerhört jobbigt, att aldrig kunna göra något lite lagom och lugnt utan full fräs på direkt och no holding back! Jag hatar att vara passiv så oftast bli det aktivitet på hög nivå istället. Lite för hög nivå har det visat sig med mina utmattningssymptom som bevis. Men hur ska man få stopp på detta ständiga flöde? Medicinen sägs kunna hjälpa men jag vågar inte ha för höga förhoppningar. Har bli vit besviken så många gånger förut. Jag vill kunna klara av det här själv utan mediciner, men jag börjar inse att jag måste erkänna mig besegrad snart. Vissa saker kan jag inte med mitt kontrollbehov hantera. Vissa saker ligger bortom min horisont och hur mycket det än stör mig måste jag nog inse faktum. Jag avskyr att ta hjälp av andra, känna mig hjälplös. Jag vill klara allt själv och har gjort så nästan ständigt fram till nu. Jag hatar att erkänna mig svag, att inte kunna kontrollera mitt liv av mig själv. Men ibland räcker man inte till. Analysera, acceptera.Så är det väl bara.