Analysera mera

Tillbaka nu igen efter en tids brist på internetuppkoppling. Jag börjar känna att vetskapen om ADHD-diagnosen börjar landa. Problemet är att efter flera års psykologtid har jag börjat att analysera allt och alla och nu finner jag mig i en sits där jag ständigt analyserar varje beteende och handling hos mig och försöker planera in den i ett fack. Oh, där var det min ADHD som var igång eller aj, där var Asbergern i mig igen! Visst är det bra att känna sig själv och kunna reflektera över sina handlingar men som med allt vad gäller mig så går allt till en överdrift. Jag börjar bli knäpp på mig själv, analysera, analysera.Och det är inte endast dagens handlingar som analyseras utan hela mitt liv fram till nu.

Jag har funderat mycket över det faktum att jag aldrig har känt av några som helst koncentrationssvårigheter fram till nu. Det är först nu när jag ser att med min diagnos så borde jag ha det som jag känner att koncentrationen brister ibland. Säkerligen är det Asbergern i mig som har räddat mig många gånger och även min hyperfokusering. Men jag finner ständigt förklaringar till varför det har gått så bra och jag inte har märkt av detta i skolan. Är jag på en föreläsning skriver jag ständigt nästan maniskt och har full fokus på läraren. Jag byter ständigt ställning men inte så det märks radikalt av omgivningen utan med tiden har jag antagligen anpassat mig så jag inte sticker ut. För är det inte så med oss människor att har vi svårigheter så finner vi alltid på små knep så vi kommer förbi dem. Vi med ADHD är oftast mästare på detta har jag lärt mig och allt tydligare finner jag detta mönster i mitt liv. Men jag går för djupt.Inget är lagom för mig,svart vitt är ordet! Jag finner detta oerhört jobbigt, att aldrig kunna göra något lite lagom och lugnt utan full fräs på direkt och no holding back! Jag hatar att vara passiv så oftast bli det aktivitet på hög nivå istället. Lite för hög nivå har det visat sig med mina utmattningssymptom som bevis. Men hur ska man få stopp på detta ständiga flöde? Medicinen sägs kunna hjälpa men jag vågar inte ha för höga förhoppningar. Har bli vit besviken så många gånger förut. Jag vill kunna klara av det här själv utan mediciner, men jag börjar inse att jag måste erkänna mig besegrad snart. Vissa saker kan jag inte med mitt kontrollbehov hantera. Vissa saker ligger bortom min horisont och hur mycket det än stör mig måste jag nog inse faktum. Jag avskyr att ta hjälp av andra, känna mig hjälplös. Jag vill klara allt själv och har gjort så nästan ständigt fram till nu. Jag hatar att erkänna mig svag, att inte kunna kontrollera mitt liv av mig själv. Men ibland räcker man inte till. Analysera, acceptera.Så är det väl bara.