Att vara lite överallt

Idag känns det som om varje cell i kroppen vill åt olika håll, som om jag går på något högvarv där hjulen bara snurrar allt fortare. Ni ADHD:are där ute känner säkerligen igen er. Kaos och oro, upp och ned. Vart ska man ta vägen? Splittrad, ofokuserad, varm och jagad av demoner. Inre demoner som kallas stress. Idag är jag rädd, rädd för att jag känner att jag tappar kontrollen över mig själv. Kontroll är det jag lever för. Med den ständiga oron inom mig så är det räddningen. Kontroll är det enda som skapar trygghet. Kontroll är mitt liv och när den försvinner så försvinner även min trygghet.Jag blir rädd för vad som händer med mig och greppar efter varje sak som ger mig denna trygghet. Bekräftelse,små ord, kickar för att glömma. Varför tror ni att jag hamnade i en ätstörning egentligen? Den skapar kontroll, det är det enda det handlar om. Detta och att plåga sig själv på så många sätt eftersom man anser att man inte förtjänar att må bra. Genom att skapa kontroll på utsidan, fixa till utsidan tror man sig fixa ordning på kaoset inombords. Och det fungerar ett tag, men kontroll är aldrig för alltid. Det finns alltid saker som man inte kan kontrollera, oväntade saker.För det är livet.

Jag bara längtar efter jag får starta med Concertan, få lite lugn och kunna andas för en gång skull. Medicin löser inte allt, men det kan vara en hjälp på väg. Så lilla Speedy, ha lite tålamod till. Din dag kommer.