Sakta men säkert börjar glädjen komma tillbaka in i mitt liv efter flera års frånvaro. Kanske kommer den för första gången, kanske har jag aldrig vart så glad som jag har känt mig det sista. Jag är van vid att det går upp och ned,flera ångestdagar varvade med en "bra-period" där jag nästan glömmer allt det dåliga som perioden innan förde med sig.Ibland har jag undrat om jag är bipolär,men snarare är det nog så att det är mina hormoner som spökar. Vi tjejer med ADHD verkar vara extra känsliga för detta,PMS är inget ovanligt.Men något har hänt med mig. Jag är starkare, gladare och de dagar som är sämre så har jag en annan inställning. Jag sätter mig inte längre i tycka-synd-om-mig sitsen och går in i allt som är jobbigt, utan jag tar mig mer i kragen och tänker annorlunda. Jag försöker jobba mer med Mindfulness, något som min mamma har försökt få mig att ta till mig i flera år. Jag har hela tiden kommit med undanflykter och försökt rationalisera bort det."Det fungerar inte på mig", "Jag har ADHD, det fungerar inte på oss". Allt för att försöka fly ifrån det som är jobbigt. Jag har tyckt synd om mig själv det sista, gett upp, slutat kämpa. Jag är så mycket starkare än vad jag tror och jag är tröt på att vara rädd. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, kanske är det nya människor i mitt liv som inspirerar och sprider glädje till mig. Kanske är det diagnosen som har gjort att alla bitar faller på plats och att jag förstår mig själv bättre. Allt spelar in, men till största del handlar det om INSTÄLLNINGEN. Jag har en mer positiv syn på livet, på mig själv och på andra. Jag litar mer på andra och även mer på mig själv. Jag känner mig starkare, starkare för varje dag. Mycket är kvar att jobba med,men det känns hoppfullt. Livet känns inte lika skrämmande som förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar