Mitt liv har alltid handlat om kontroll och balans. Kontroll över mina känslor, över mitt beteende. Problemet är att det är enkelt att uppnå kontroll, men det blir väldigt ensamt på toppen. Min älskade pojkvän sa till mig att min ideal bild av hur jag vill vara, de egenskaper jag uppskattar mest hos en människa knappast finns, och han har rätt! Var hittar jag en kontrollerad människa som alltid är på topp, alltid fixar allt själv, alltid är effektiv, målmedveten i allt han gör och som alltid vet vad han vill? Ingenstans. Jag får nog skriva om min idealbild rätt rejält. Om den människan finns som har alla dessa egenskaper så ä det nog en rätt ensam person med mycket lite glädje i livet. Min psykolog har sagt till mig att det är viktigt och bra för mig att jag accepterar ovissheten, att jag inte vet vad som ska hända i framtiden. Hur jag kommer känns. Han sa att ett tecken på att man är vuxen är att man erkänner detta för sig själv och han nog rätt. Sen har väl det med livserfarenhet att göra, jag har inte upplevt mycket än och detta kommer väl sjunka in allt eftersom. Men för en person som jag med mitt stora kontrollbehov och planeringsförmåga är detta oerhört svårt att acceptera. Jag är van vid att alltid veta vad som ska hända, planera min tid och nästa planera hur jag ska känna. Men det blir väldigt fyrkantigt, och ta mig inte fel. Jag mår bra av lite fyrkantighet, det passar min ADHD personlighet och mina Asbergerdrag perfekt.Men allt är så dubbelsidigt för mig. En fyrkantighet och struktur minskar utrymmet för spontanitet i min värld, jag blir så fast i planerandet och min kontroll att jag glömmer njuta och leva. Min ätstörningsperiod är ett utmärkt exempel på detta. Allt handlade bara om kontroll och min livsglädje försvann på köpet.Det fanns ingen spontanitet.Problemet med mig är att jag har så lätt för att fastna i ett visst beteende, jag är så svart-vit. Äta för mycket eller inte äta alls, allt eller inget, för mycket eller för litet. Jag går in i saker så mycket att jag tappar balansen mellan de två sakerna fullständigt. Det leder till att jag blir så förvirrad och velig att jag varken vet ut eller in. Ständigt rycks matten under mina fötter bort och den trygghet jag kände för stunden försvinner igen. Ett typ exempel på en ADHD personlighet, jag ser det nu, alla pusselbitar faller allt mer på plats. Balans är mitt största problem och mitt hyperfokuserande. Jag blir så fast i vissa saker att jag glömmer tid och rum och det blir i längden extremt destruktivt. Det slutar med att jag antingen blir totalt passiv eller gör destruktiva impulsiva handlingar som jag sedan ångrar. Jag får aldrig tid att stanna upp och få klarhet i saker, min hjärna rullar bara på och handlar ibland utan att jag hinner säga STOPP!. Jag blir för ärlig, säger saker jag känner för stunden som i nästa sekund förändras. Det känns som om jag hela tiden måste lägga band på mig så jag inte säger för mycket. Jag sårar andra på köpet och framstår som en veligt och förvirrad person, något som jag är. Något som strider rakt emot mitt ideal. Så jag undrar vad ska en människa som jag göra? Jag vill bara göra rätt, behandla alla rätt och vara en bra människa, men att vara jag gör det svårare att uppnå det. Jag hamnar i situationer som jag knappt vet hur jag hamnade i och som jag vill lösa men som jag inte vet hur. Jag vill vara vuxen och ta ansvar för mitt beteende, men ibland känns det som jag aldrig har någon kontroll över mig själv. Vissa människor, situationer lockar fram sidor hos mig som tar över och som leder till destruktiva handlingar. Vissa människor och situationer förvirrar mig och rycker undan mattan under mina fötter igen. Kanske är det bra ibland, men jag hamnar ständigt i lägen då det blir för mycket. jag drar till mig likasinnade personer som samtidigt med mig hamnar i en karusell utan slut där illamående åksjuka drabbar oss alla på vägen.Viss galen glädje finns med på vägen utmed färden, men den är kortvarig och slutar oftast i hypertänkande och ångest. Jag vet inte hur jag ska få karusellen att stoppa, för den snurrar allt snabbare nu och jag vet inte hur jag ska få mig att hoppa av. Balansen är rubbad mer än någonsin och dagarna går allt fortare. Jag undrar, hur ska jag orka? Hur ska jag kunna få ro och andas? Om bara för en minut, en sekund? Finns det något svar?Jag önskar att livet var enklare, jag var enklare. Men min verklighet är min verklighet, jag väljer att se den i från olika perspektiv- det är JAG som har makten. Men om man är en liten tjej med ett stort hål inom sig och ett stort berg vilande på hennes axlar, så är steget att ta makten svårt. Det finns så mycket saker som spelar in, balansen är rubbad, ovissheten- hur bra den än är, är på tok för stor och kontrollen är på villovägar. Vägen tillbaka blir allt svårare. Jag önskar att någon kunde förstå, men jag förstår att ingen förstår. Jag förstår ju inte ens själv
