Jag lär mig varje dag att jag missar saker med den speed jag har, viktiga saker. Som att stanna upp, andas, ta raster, vila och känna efter. Jag kör bara på och kaoset följer med. Det svåraste med mig är alla känslovallningar. Upp och ned, glad ena sekunden och ledsen i andra. Om och om igen dagen igenom. Jag känner mig aldrig helt lugn, alltid är det något jag oroar mig för, någon jag ska "rädda" eller "fixa".En person som är ensam eller någon jag vill stötta och det vill jag! Men ibland snurrar det på för mycket så jag är helt utmattad. Jag vet det och min psykolog har sagt det många gånger, jag kommer bli utbränd om jag fortsätter så här. Men det är så svårt, svårt att stanna upp och lugna ner spinnet för det finns inom mig, alltid. Varenda sekund, varje minut. Oron är så stark, den rister inom mig och får mig att handla efter varje impuls, varje ny känsla, varje andetag. Oftast känner jag mig bombarderad ifrån flera håll, folk sliter i mig och jag som alltid vill hjälpa hänger med och oftast vill jag, även fast det kanske inte är det bästa för mig.Jag vill vara en som ställer upp, som finns där- men jag glömmer alltid mig själv då. Mitt liv, min kropp, min själ. Men när dagen gryr är det en ny dag, nya möjligheter, nya lärdomar. Jag är inte fullärd än, det blir man aldrig. Det gäller bara att kasta sig ut, våga, chansa och ta dagen som den kommer. Göra det man själv känner och vill- och lyssna till sin inre röst. Den har nästan aldrig fel......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar