Oro

Acceptera, tålamod, ge det tid, jag hatar de orden. Men mest av allt avskyr jag oro.Oron som finns inom mig, ständigt. Över vad vet jag nästan aldrig, det är en känsla som kommer över en. Rastlöshet ligger nära den, nervositet också. Det är precis som om jag är nervös för att leva. Jag kan oroa mig för att hoppa på en buss, ta bilen till jobbet eller gå en tur på stan. Jag känner mig ofta så löjlig, det finns värre saker att oroa sig för. Men jag kan inte hjälpa det, det finns där ständigt. Ibland blir jag knäpp på mig själv, varför ska jag alltid göra livet svårare än vad det är?Lägga massa energi på onödiga saker.Energin borde jag spara till det som verkligen betyder något. Jag känner mig ständigt slut, utmattad. Det är som om det ligger en spärr framför mina ögon som gör allting dimmigt och suddigt. Jag är inte så skarp i huvudet som jag var förr, inte lika stresstålig och jag blir trött av ingenting. Jag känner mig som en pensionär ibland, jag tycker att jag inte gör någonting och ändå blir jag så trött. Jag är trött på att vara trött. Jag vill vara pigg, klar i huvudet och slippa det här dimmiga, halvstadiet till liv. Det finns så mycket inom mig som vill ut, men jag har ingen ork. Det tar emot och det har det aldrig gjort förr och det skrämmer mig. Jag har nästan alltid varit på topp, orkat och fixat allt men sen jag gick in i väggen så är allt förändrat. Det stör mig något kopiöst! Det här är inte jag,jag är stark och gör inte saker halvdant. Jag klarar saker själv, allt jag tar mig för utan någons hjälp. Jag är ständigt besviken på mig själv... och frustrerad.. och ledsen. Tar det aldrig slut? När ska mitt liv få börja?Är det inte dags nu?