Utmattning

Nu har jag gjort det, igen. Kört på för hårt, inte tagit hand om mig själv. Ätit dåligt, sovit dåligt, inte vilat och stressat för mycket. Tagit på mig andras problem, försökt rädda människor, stärka dem och samtidigt glömt av mig själv, som vanligt.

Jag känner mig helt utslagen, utmattad. Hjärnan har snurrat för fort, allt har snurrat för fort.9-filig motorväg där Volvobilarna har förvandlats till okontrollerbara rallybilar som bara vill köra fortare och fortare, ofta åt totalt olika håll. Känslomässigt kaos är ordet, jag vet ibland varken ut eller in.Jag vet inte om jag är ledsen eller glad.

Jag har tänkt på en sak, jag vet inte hur man ska känna att man är törstig. Jag har jätte svårt att avgöra vilka behov jag har. Hungerkänslan fick jag lära mig för att ta mig ur ätstörningen och börja äta. Men det fick jag lära mig. Det kommer inte helt naturligt. Likadant med törst.Jag vet inte om det har med ADHD:n eller Asbergern att göra, men faktum är att jag har svårt att avgöra och precisera mina känslor. Sedan är problemet att allt blir så starkt.

I boken ADHD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor av Lara Honos-Webb beskrivs detta tydligt. Hon har själv ADHD och beskriver detta som känslomässig intensitet och intuition till andra.Stark empati för andra, tendens att snabbt engagera sig känslomässigt i andra.

"Jag anser att jag kan läsa andra väldigt väl- jag sätter mig in i deras situation och tar till mig deras känslor. Det här kan vara väldigt positivt, men det är också jobbigt, eftersom jag märker att jag "suger åt mig" upplevelser av sorg och smärta."

Så beskriver en med ADHD det. Detta stör i relationer till andra. Han säger:

" Jag lider fortfarande av "symbioseffekten" och kan ha svårt att släppa taget-att lämna andra att klara sig själva och bara se till mig själv. Jag fortsätter att hela tiden ta till mig andras behov och känna deras känslor. Den positiva sidan är att jag är väldigt bra på att läsa människor och situationer. Att jag är lyhörd gentemot andra innebär att jag kommer bra överens med dem. Det negativa är att folk hakar sig fast vid mig när de märker att jag känner med dem."

Det är svårt att bara lyssna till vad människor säger, när man hela tiden känner vad som pågår inom dem. Därför beskriver författaren att det är svårt för personer med ADHD att umgås med människor som ljuger, de ser igenom det direkt för de kopierar och läser av känslan den andra människan har inombords. Därför blir sociala relationer svåra för personer med ADHD, de känner för mycket. Jag instämmer i alla ovanifrån. Jag hamnar i detta hela tiden och det tär så på mig. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen för jag verkar hitta problem att lösa vart jag än kommer, människor som behöver mig. Sen är det ju även så att mår man dåligt dras man till destruktiva mönster,i mitt människor som mår dåligt och som vill "bli räddade" Men jag orkar inte leva så, jag kan inte ta på mig allt.

Men hur stänger man av? Det är ju min personlighet. Det är en del av mig? Hur gör man detta till lagom? Övning brukar vara svaret, men även övning gör ont och jag är så rädd för att göra fel. Fel emot de människor jag bryr mig om. Men jag gör så gott jag kan varje dag, ibland blir det fel men har inte även jag rätt att fela? Jag gör ju aldrig något med mening, det ligger inte i min natur. Jag får bara flyta med, försöka varje dag, göra mitt bästa. Mer kan man inte kräva.