The Sound of Silence

När kaoset bedarrar, när inget finns att egentligen oroa sig för. Vad gör man då? Om man i flera år endast försökt genomlida dagarna och alla energi har gått till detta, vad gör man då när inget finns att oroa sig för?

Visst, jag hittar alltid något nytt att oroa mig för. Men hur lär man sig att se livet ur en ljusare punkt? Hur hittar man tillbaka till livet och glädjen efter att ha sett hur det ser ut på botten? Hur kan man någonsin se lätt på livet när man vet det jag vet? Tro mig, jag önskar inget hellre att jag kunde ta till mig de råd och de komplimanger min omgivning ger till mig, men det är inte så enkelt.

Jag önskar varje dag att allt var enklare, att jag var enklare. Men det fungerar ju inte så. Livet har alltid varit ett riskspel för mig, jag ser alltid baksidorna av saker, det negativa och missar ofta glädjen. Hur ska jag kunna göra det? Jag vet hur ont det gör, hur det känns när ingenting känns värt något, när ingenting känns hoppfullt. Jag ser ljusare på tillvaron nu, men jag tror aldrig att jag kan se på livet som de i min omgivning gör. Endast de som har varit där jag har varit kan förstå. Man känner sig ensam, äldre än vad man är, komplicerad.

Jag är inte deppig,jag försöker bara vara realistisk. Jag önskar att jag inte var som jag är, men det bara är så. Men jag vet ju inte vad som händer i framtiden. Kanske har mitt liv knappt börjat? Kanske har jag gått igenom allt detta hemska för att bättre kunna uppskatta det som kommer i framtiden? Jag hoppas verkligen det.