Det är som om mina hjärna och mina känslor inte har någon koppling däremellan, de verkar utan någon som helst samspel. Jag vet vad som är rätt, vad som är bäst för alla, men mina känslor vill inte det. Det känns som om jag har hamnat i ett mörker som jag inte kan ta mig ur, en plats där ingen glädje finns. Jag sörjer. jag gråter, jag är krossad. Men jag överlever.
Jag har klarat så mycket smärta förr, jag kommer överleva denna med, även fast det nu känns rätt hopplöst. Jag måste gå vidare, släppa taget. Fakta säger att personer med ADHD har svårt att släppa taget, det stämmer. När någon försvinner ifrån mig är det som om den personen dör. Jag vet inte hur jag sa stå ut, hur jag ska kunna gå vidare utan att rasa ihop totalt.
Livet är på intet sätt enkelt, snarare är det ett helvete ifrån början till slut. Jag håller mig flytande men inte mer. Har nu fått en tid för att starta upp med Concertan, hoppas den tar bort alla känslor och jag får den där totala personlighetsförändringen som kan komma av den. Jag vill inte vara så här som jag är. Jag orkar inte, jag vill inte, Det blir så mycket smärta, men blir så sårad. Jag orkar inte släppa in mer människor i mitt liv, det är slut på det. Jag fixar inte det, det blir bara fel och man blir bara ledsen. Bättre att vara själv, då blir man i alla fall inte sårad mer.
Människor säger saker, men oftast ser jag igenom det och vet hur det kommer sluta. I smärta och ledsamhet. Jag försöker vara stark,men jag börjar snart ge upp. Det är för tufft, hur ska man orka leva när man känner så här? Vad finns det för mening då?
Men jag får tänka på min omgivning och försöka lite till. Men snart får det vara nog. Jag orkar inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar