Vänner

De vänner jag har vill jag ha för hela livet. När jag släpper in någon så finns de för alltid kvar i mitt hjärta, även fast de själva inte vill vara kvar. När jag tycker om någon tycker jag om den så det gör ont och jag skulle kunna göra vad som helst för den personen. Ibland älskar jag dem så mycket att det gör ont, det skrämmer mig ibland, att det är möjligt att känna så mycket.

Jag har svårt med att släppa in människor på livet, jag kan verka som den öppnaste människan som finns, men jag tror att det är mitt skydd, min taktik för att inte låta dem komma åt mitt inre. Jag vet inte ibland hur man ska bete sig i mänskliga relationer, hur nära man ska komma. Hur öppen man ska vara om saker. Jag lär mig varje dag om små, sociala koder som jag missar.Asbergern i mig styr väl här. Jag vet en ny vän som vet exakt vad jag menar.

Jag vill så gärna att man ska tycka om mig, kanske vill jag det för mycket. Min värsta tanke är att jag är självisk, det är den egenskap som jag minst vill förknippas med mig. Rädslan för detta och med min intuition för andra människor, har gjort att jag istället för att vara självisk har blivit närmast självutplånande. Jag glömmer mig själv och går upp i andras problem. Då tycker människor om en, och jag slipper känna mig självisk. Sen är det ju alltid enklare att hjälpa andra än sig själv. Men det har gått för långt, jag går upp i andras problem för mycket. Jag har trott att en bra vän alltid ställer upp vad som än gäller och det stämmer, men man kan inte hjälpa andra om man inte mår bra själv. Och jag mår inte bra själv, inte på långa vägar.

Men jag har vänner som alltid ställer upp, vilket förvånar mig ständigt, jag tror alltid att de kommer att upptäcka att jag inte är en bra människa. Att jag är en bluff. Jag tror att alla kommer att lämna mig om jag inte beter mig som jag gör. Men jag orkar inte mer, jag är helt slut och jag glömmer ständigt mig själv. Hela tiden. Jag tänker varje dag att nu ska det ske! Nu ska jag börja ett nytt liv och ta hand om mig själv, men så hittar jag alltid någon att hjälpa på vägen och glömmer allt igen. Och jag blir lika arg på mig själv varje gång. Och besviken. Som tur är har jag bra vänner som påminner mig när jag går för långt, när jag stressar för mycket och glömmer mig själv. Särskilt min pojkvän som kan mig så väl vid det här laget, kanske kan han mig mer än vad jag kan mig själv. Det är en röra, men jag hoppas på att det kommer lugna sig i framtiden. Då kommer jag kunna mig själv bättre, var jag ska sätta gränserna och var jag ska säga stopp. Vilka koder man ska följa, hur man ska bete sig. Då kommer jag vara stark och stå upp för det jag tror på. Då kommer jag veta vad som är rätt för mig och vad jag vill.

Tills dess får jag lära mig av andra, de som finns i min närhet och som jag lär mig nya saker av varje dag. Jag är så glad att ni finns i mitt liv och att ni står ut med mitt kaos. Ni lär mig mycket och jag älskar er för alltid. Ni vet vilka ni är.