Det hemska uppvaknandet

Jag vaknar, oron startar direkt. Den har inte varit borta under natten, det känner jag för jag känner mig inte utsövd, aldrig utsövd. Jag känner ångesten börjar krypa i mig, hjärtat slår fort fort. Jag mår illa som jag gör vare morgon, och nej, jag är inte gravid.Jag börjar gråta igen. Ska det verkligen kännas så här att leva?

Jag uppfyller alla tecken på en depression, igen! Men jag håller mig flytande, jag måste, annars blir det ännu värre. Ätstörningen är här igen, börjar smyga fram bakom mig, kanske har den legat i dvala och bara väntat på mig. Jag är rädd, hur ska jag klara det här? Orkar jag en gång till? Jag vet faktiskt inte.

När jag vaken och första tanken varje morgon att jag bara vill försvinna, bort bort till en plats där oron och ångesten inte kan nå mig. Men jag vet att det är omöjligt, jag kan inte fly för det finns inom mig. Det försvinner aldrig, hur mycket positiva tankar jag försöker tänka eller hur jag än agerar. Det blir ändå bara fel och jag känner mig ensam igen. Ensam mitt i orkanens öga där allt är stilla men kaoset är runt mig. Rör jag mig, tänker jag når det mig. Jag försöker att inte tänka, att inte göra, men det går inte. Jag fungerar inte så. Jag som var påväg uppåt faller nu igen, jag som lovade mig själv att aldrig mer låta detta hända. Jag är besviken på mig själv. Det kvittar vad jag gör. Oron är alltid där, jag börjar känna att mitt öde närmar sig. Jag sjunker, faller in i det onda igen. Jag försöker streta emot men det känns ingen mening med det längre. Ingen mening med något.

Men jag får inte tänka så hör, det löser ingenting. Jag har kommit så långt, jag tänker inte vika mig nu. Ledsen är jag, men det är ju inget nytt, det är ju alla ibland.Eller hur?