Stark

Jag känner mig så stolt över mig själv, jag är till och med stolt över att jag överhuvudtaget kan säga att jag är stolt över mig själv.Vad har då hänt undrar ni? För mig är det något stort. Jag är av åsikten att människor behöver kunskap och fakta för att ta till sig saker, jag vill inte hålla tyst om saker. En del är av uppfattningen att man inte ska prata om vissa saker. Jag fick vissa reaktioner som jag inte gillade kring att jag var så öppen och pratade om min ätstörning. Skälet till att jag pratade öppet om detta var delvis för att det är var som terapi för mig. Men det fanns ett större skäl bakom.

Jag avskyr gråzoner för ofta uppmärksammas inte de personer som befinner sig i dessa. Det kan vara en tjej som jag med UNS, det vill säga "Ätstörning utan närmare specifikation". UNS innebär att jag varken kan klassificeras som anorektiker och inte heller som bulimiker.Skälet till detta är för att kriterierna för att få dessa diagnoser är skarpa, med skälet att läkarna bättre ska veta vad de har att hantera. Men de finns sådana som jag som uppfyller vissa av dessa kriterier men inte alla vilket innebär att vi får diagnosen UNS istället.Och vi är många... Vi mår ofta lika psykiskt dåligt som de som får de andra diagnoserna, men jag får en känsla av att vi inte tas på samma allvar.Det är svårt att veta hur man ska hantera något som anses vara mindre specificerat.

Men jag har kört på, pratat och pratat för att uppmärksamma oss som ligger där emellan. Även för att jag anser även att det talas för lite om det problem som finns. Massor personer har problematiken fast kanske inte fullt ut så att det går att diagnostisera.

Nu har jag vart i valet och kvalet om jag ska vara lika öppen om mina nya diagnoser ADHD och Asbergers. Kommer folk att titta på mig annorlunda?Kommer jag att behandlas annorlunda? Jag läser till lärare, kommer det påverka min karriär negativt? Jag har varit rädd för det, men nu vet jag vad jag vill. Jag tänker inte hålla tyst!Aldrig!

Jag vill att människor ske veta min historia. Jag läser en kurs i Specialpedagogik där man diskuterar mycket diagnostikproblematik utifrån pedagogisk synpunkt och jag har mycket att säga kring det. Jag berättade delar av min historia inför 35 okända personer och jag var rädd. Mina händer skakade, men jag sa till dem att jag var osäker på om man skulle berätta men alla nickade och sa att det skulle jag. Efteråt kommer flera fram till mig och sa att de var stolta över mig och imponerade över att jag vågade berätta. De sa även att de lärde sig mycket och att det var intressant att höra min historia eftersom jag inte passar in i den normala "mallen" kring ADHD.

Jag har inte haft problem i skolan alls. Snarare är det min styrka. Jag är en duktig tjej, perfektionist och ambitiös, rena dröm materialet för lärare. När jag gick hem kände jag mig så stark och det kändes så skönt!Nu vet jag att jag kan ta alla missförstånd för jag vet vart jag står! Jag står för att jag har ADHD och Asbergers, de är ett personlighets drag och det har gett mig så mycket styrkor! Jag tänker visa att det inte bara är nackdelar utan man har så mycket fördelar och jag är trött på alla fördomar. Det är människor med noll kunskap som skapar den bilden. "Bokstavsbarn" sägs det i negativ ton! De vet inte vad de pratar om. Jag är trött på och allt folk har åsikter och uppfattningar om saker som de inte vet någonting om.Jag tänker inte hålla tyst.(Oj,det här låter som ett Miss Universumtal vilket inte var tanken.) Det är så här jag känner! Jag ska ta fram mina "cojones" som en viss person kallar det...