Ni vet den där känslan av att allt går på halvfart, att man går och väntar påatt ens rätta liv ska börja. Att allt man gör på en dag blir intetsägande och man faller allt djupare in i depressionens värld. Nu är jag där igen, fungerande dock med ångest. Jag finner mig ofta i ett tillstånd av ilska och ofta vet jag inte alls vad denna ilska beror på. Jag känner mig bara så låst och fångad i ett tillstånd jag inte vet hur jag ska ta mig ut ur. Jag känner mig så passiv, så lat så utanför världen. Jag som alltid har varit pågång, alltid tagit tag i saker, alltid varit fungerande. Jag är så frustrerad över mig själv, över mitt liv. Det känns som om jag väntar på att allt ska börja, men jag vet mycket väl att endast jag kan skapa förändringen, göra något av mitt liv. Jag önskar bara att jag hade mer energi,mer ork. Jag är så trött,så ledsen och så hopplös. Och frustrerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar