Holding back

När jag tänker på de senaste fem åren blir jag främst ledsen. Så mycket smärta, så mycket gråt, så mycket kämpande. Att åka buss har vissa dagar varit som att bestiga ett berg, ett laga mat har varit så krävande och gjort mig så illamående att jag hellre hade velat bli utsatt för maginfluensa en det obehag som det medförde. Dagens första tanke hare många gånger varit: "nej, inte en dag till, snälla låt bara denna dag ta slut!". Så många gånger har jag skrikit inom mig, varför? Varför, varför ska jag få utstår detta? Vad är meningen med allt? Men jag har dragit mig för att säga det högt för då skulle det leda till att det blev för verkligt. Skulle jag tillåta mig släppa efter för denna känsla skulle jag vara förlorad. Så det har jag inte gjort, på något sätt har jag intalat mig själv att det finns en mening med allt jag genomgår, någonstans i framtiden kommer jag förstå varför. Bara inte nu.

Vissa saker har blivit bättre, små saker som ingen annan än jag själv märker av. Större saker som syns på utsidan, prestationer som märks. Men inom mig har flest förändringar skett, jag har många gånger känt att nej, nu ger jag upp. Nu gör det för ont, nu vill jag inte mer. Det kvittar vad jag gör för det blir aldrig riktigt bra. Jag har stått vid broar och tänkt att hoppa, jag har tagit knivar mot halsen och velat göra slut på allt. Men något har alltid stoppat mig, kanske vill jag se vad som kommer i framtiden. Kanske vill jag inom mig någonstans se vad som är meningen med allt detta, för det måste finnas en mening, annars vore allt förgäves.

Jag tror på att för varje dag blir jag starkare och då är det värt all smärta. Visst, jag faller och vacklar ofta, men vem skulle inte göra det. Men jag sitter ju fortfarande här eller hur? Något håller mig kvar, envishet kanske eller själviskhet? Troligen är det så att jag aldrig skulle kunna ge mina kära en sådan smärta, det är det som har hållit mig kvar.

Jag har varit beroende av mycket under denna tiden, ett tag var det kicken som träningen gav mig och kicken av att kunna gå dagar utan att äta. Den är borta nu. Sen fanns det kicken av att kräkas och gömma det så ingen annan visste. Det är borta nu. Sen var det kicken av att höra andra människors rädsla för mitt beteende, att bli sedd för min ätstörning. Den är borta nu. Sen var det kicken att när jag började äta igen att äta tills jag inte kunde äta mer. Det är borta nu. Sen var den kicken av att plugga 16 timmar tills jag stupade, detta beteende är delvis borta nu. Kickar av att bli sedd, bli bekräftad för min kropp, för mina prestationer, upplevelser, människors reaktioner, att hjälpa människor- jag har varit där. Som tur har jag aldrig hamnat i något missbruk av droger, tabletter eller alkohol, men hade situationen omkring mig varit annorlunda, så vet man aldrig.

Men det största beroende jag har haft/har är att ha andra människor som kan rädda mig när det känns tufft, att ha någon att ringa, messa när jag inte klarar av att vara själv. Missbruk handlar om att fly och jag har flytt, men vem gör inte det? Vi flyr att på något sätt. Men jag har även alltid tagit tag i mina problem och på vägen behöver man stöttning, no man is an island.

Men jag har märkt att den sista månaden börjar detta behov försvinna, alla gör en besviken och den enda man riktigt kan lita på är en själv. Så jag håller saker för mig själv nu, biter ihop, säger inget. Ingen i min omgivning fixar mitt kaos, varför skulle de? Jag gör ju det knappt själv. Jag stöter bort människor genom mitt kaos. En person som mår dåligt hela tiden är ingen kul person. Jag vet själv att jag kan bli för mycket, det är ofta oss med ADHD:s största problem. Vi sliter ut människor, kräver för mycket. Jag försöker ständigt stoppa mig, men det är svårt. Jag vet knappt hur jag ska bete mig längre för vad jag än göt så blir det fel. Jag blir fel, så har det alltid varit och varför skulle det förändras. Jag har mig själv och jag kommer aldrig försvinna. Jag gör mig själv besviken ofta, men det svider inte så mycket som att bli besviken av andra. Därför väljer jag jag.