Okunskap

Det som skrämmer mig mest av allting i denna stora världen är okunskap. Ni vet när vissa människor alltid har åsikter om saker de själva aldrig vart med om eller på något sätt är insatta i, men de ska ändå strida för sin sak och tala om för de människor som har varit utsatta för ämnet som diskuteras? Det är sådana människor som skrämmer mig för oftast har dessa människor makt att påverka,kanske allt för mycket.

Vi lever i ett demokratiskt samhälle, vi har yttrandefrihet och alla har rätt att lyfta sina åsikter, det köper jag, men detta kan även bli felvrängt. Ämnet psykisk ohälsa är ett sådant ämne som är mycket omdebatterat i samhället, alla har något att säga om det verkar det som.

"ADHD- mediciner som Concerta och Ritalin som är centralstimulerande medel anses av vissa kunna klassas som knark och borde förbjudas."

"Utbrändhet är en myt"

"Ätstörningar handlar bara om utseendefixerade människor"

Sådana tankar skrämmer mig. Jag har haft/har en ätstörning och det handlar verkligen inte om endast utseende, inte på långa vägar. Jag har släktingar som är utbrända och jag har flera gånger varit nära, så jag vet att det är verkligt. Jag har även ADHD och ska testa Concerta och det är på inget sätt knark. Du kan inte bli beroende, annars skulle jag aldrig testa det. En beroende av knark skulle aldrig nästan ens bli påverkad av det.

Så, vilka är då dessa människor som driver fram dessa tankar i samhället? Jo, människor som aldrig har lidit av psykisk ohälsa eller berört det på något sätt. Hade de det skulle de aldrig kunna säga sådana saker, kanske är det därför för vi som har vart där alltid känner en samhörighet med varandra. Vi vet något som de andra inte vet, de kan försöka acceptera och tolerera men de kan aldrig riktigt förstå, hur gärna de än vill.

Så är de dessa människor som ska styra och bestämma vilken behandling människor som lider av psykisk ohälsa av olika slag ska ha?Försäkringskassan har fått utstå mycket de senaste åren sedan de nya reglerna kom till, och av mycket stora skäl. Rapporter om att nästan alla som arbetar på Försäkringskassan har blivit hotade en eller flera gångar är helt fel väg att gå, de människorna gör bara sitt jobb. Dock är det fel att en så stor okunskap finns inom sådana organisationer och särskilt hos de lagstiftande organen.

En lärare som i mer än 20 år hade jobbat på nuvarande särskolan, går i min Specialpedagogik klass och han berättade att för några år sedan hade han blivit uppringd av Försäkringskassan kring frågor om förståndshandikappade och barn med neuropsykiatriska funktionshinder( ADHD; Asberger syndrom, Autism, Tourettes) för att nya regler hade kommit och de visste inget om vad dessa funktionshinder innebar. Dessa människor skulle bestämma och påverka människors liv och de hade noll kunskap om vad detta innebar! Skrämmande är ordet.

Vad är det för inställning till människor? Hur kan detta få gå till på detta sättet?

Jag skriver för närvarande min C-uppsats i Historia kring ämnet vanartiga barn, barn som enligt lagen om samhällsvård från 1926 skulle omhändertas eller korrigeras av barnavårdsnämnden genom omhändertagande eller varningar av olika slag. Materialet härör ifrån åren 1937-47, samma år som steriliseringslagarna tillämpas i full fart på asociala, imbecilla eller psykisk sjuka människor. Självklart finns den tanke om att verka för barnens bästa, många tas om hand pga missförhållanden i hemmet men det finns även en annan sida av saken. Rasbiologiska tankegångar hägrar och befolkningsfrågan finns i bakgrunden då man befarar att den svenska folkstammen håller på att försvagas av fel anlag. Genom sterilisering ser man till att individer med felaktiga anlag inte för vidare anlagen och samhället tjänar på det. De individer som är fattiga, sjuka, asociala och som inte kan ta hand om sig själva kostar hela tiden samhället pengar och om de föder många barn så kostar det ändå mer pengar. Sterilisering blir en lösning på problemet.

Barnavårdsnämnden var spelade en mycket stor roll vid utpekandet och uppfångandet av individer som steriliseringslagen tillämpades på, en lag som fanns kvar i Sverige enda till 1976! 63000 människor utsattes för det, många troligen under tvång och majoriteten var kvinnor. Många av barnen som ansågs vara vanartade, som stal, inte skötte skolan, sprang ute på nätterna eller "bedrev otukt" sattes på uppfostringsanstalter, anstalter som ofta hade rutin på att sterilisera alla individer vid utskrivning.

Skrämmande nog kan jag hitta många likheter med de barn som anses vara vanartade och barn med ADHD. Trots emot auktoriteter, kicksökare, koncentrationssvårigheter, missbruk, rastlöshet. Barn som senare kunde utsättas för sterilisering. Eller kvinnor som på grund av hårt arbetet blev så utslitna att de blev deprimerade och inte kunde sköta sina uppgifter.Utbrändhet och utmattning är inget nytt fenomen, historien talar för det.

Jag kan ibland finns skrämmande likheter med 1930- 40- talets tankegångar som alla bedrevs under välfärdsstatens uppbyggande, med dagens tankegångar kring psykisk sjuka.Ofta ses de som en belastning för samhället och kostar det pengar, ut och jobba! Gör rätt för dig. Är vi så mycket annorlunda sedan 1940-talet? Steriliseringarna fortsatte efter det att koncentrationslägren öppnades, faktiskt var åren 1946-47 de åren som flest skedde, vad talar det för? Lär vi av historien, förändras vi egentligen? Har bara samma tankegångar fått andra uttryck, ett annat språkbruk så vi inte ser det lika klart?

Att stämpla människor som sinneslöa var inget konstigt under 1940-talet, det var faktisk någorlunda normalt. Har vi idag bara andra ord för att beskriva saker? Ser vi inte fortfarande ned på människor som vi anser avviker ifrån det normala? Mycket skrämmer mig, gör mig kall inombords. Vad händer egentligen? Hur ser vi på människor egentligen?