Jag tror att det svåraste jag vet, och något som delas med de flesta med Asberger drag och ADHD, är förändringar. ADHD:n i mig kan gilla det, men ofta känns det nästan direkt otryggt och det är värre än att ha tråkigt och att samma saker sker varje dag. Asberger sidan vill att det ska vara tryggt med samma rutiner och förutbestämda saker som alla följer samma mönster.
Och bryter något detta så blir det problem för mig...
Jag har lärt mig med åren, vissa saker reagerar jag alls inte lika starkt på som förut. Jag har accepterat att världen inte kan dansa kring min pipa hela tiden, vilket jag inte heller vill. Sedan har det med dagsformen att göra, vissa dagar då jag är trött, starkt pressad eller allmänt ur balans och då blir det svårare för mig. Men det blir mer hanterbart ju mer tiden går.
Men svårt är det, människor försvinner, förändras, saker kommer och går. Vissa gör slut, vissa dör- det är livet och de flesta människor har svårt med detta. Det behöver man absolut inte ha en diagnos för.Men för oss med dessa diagnoser i bakgrunden är det änne svårare. Vi kan klara av en förändring åt gången, det rubbar vår värld lite men vi kan hantera det. Men sker det flera saker på samma gång blir det mer okontrollerbart och vi faller, bryter ihop.
Jag vet logiskt sätt att vissa saker måste jag acceptera, det är som det är, man måste gå vidare, släppa taget. men känslomässigt går det inte lika fort. Det tar tid, det är en lång sorgperiod med en massa gråt, ångest och känsla av otrygghet och obalans. Otrygghet är det som skrämmer mig mest. Jag lär mig varje dag och förändringar klarar jag av inom vissa områden, men inte inom andra.
Yrkesmässigt och i skolan har det aldrig vart något problem, då ser jag det bara som positivt, men relationer människor i mellan och känslomässiga saker är svårare. Kanske beror det på att där finns det ingen korrekt mall att går efter, inget manus, det är okontrollerbart. Särskilt om man har Asberger drag kan det vara svårt att veta hur man ska bete sig i vissa situationer, hur man ska känna, var gränser ska sättas. Vad som är lagom/tillräckligt.
Mellan människor finns det inget manus, vissa saker bara händer och man får lära sig mönstren, man har sagt till mig att för en som har Asberger så är vissa saker inte lika självklara som för andra människor, saker måste läras in. Trial and error, det är också vanligt att man kopierar av andra människor, filmer, böcker och tror att om man gör så blir man accepterad och man beteer sig på ett korrekt sätt. Men även böcker kan ha fel och man kan misstolka saker även där.
Ofta känne rjag mig frustrerad, kan jag inte bara få en mall för hur jag ska ska bete mig mot vänner, familj? Det skulle vara så mycket enklare då, jag är expert på att följa manus, direktiv, det är tryggt, kontrollerbart och förutsägbart. Jag känner mig trygg och inte lika orolig. Men, livet fungerar ju inte så, tyvärr skulle jag vilja säga. Men ADHD i mig skulle absolut inte nöja sig med bara detta, lite spänning och oväntade grejer måste hända.
Min rädsla har alltid varit att göra fel, all energi har gått åt till det och har jag någon gång gjort det så har jag inte kunnat släppa det, det krossar mig nästan. När man blir äldre kommer mer ansvar, mer saker som man måste klara av, hantera och sköta. Lägger man på detta stress, krav, oro och kroppslig- och känslomässig obalans så blir summan enkel att räkna ut. Slutsats kaos.
Sedan jag flyttade hemifrån har jag känt mig otrygg, ur balans och allmänt kaos överallt. Jag vill bara ha kontroll, men det för mycket för mig att kontrollera. Nya områden upptäcks, nya människor som man aldrig har mött tidigare kommer in i mitt liv och det är mycket positivt, men det ställer även till problem, för hur beter man sig? Hur ska man hinna räcka till till alla? Hur mycket ska man finnas till? Hur mycket ska man ge av sig själv? Hur ska jag kunna klara av dessa omställningar och försöka få kontroll på detta?
Det är omöjligt att få kontroll över allt, veta allt, kunna allt. Jag kan verkligen inte allt, men jag lär mig varje dag. Ibland gör jag fel och då faller jag och ältar det i oändlighet och anklagar mig själv tills jag närmast hatar mig själv, sen efter ett tag minskar smärtan och jag går vidare. Men detta tar tid, allt för lång tid, en lång sorgperiod. Men ibland gör jag rätt och jag lär mig alltid av mina misstag, jag blir en bättre människa varje dag. Det enda jag skulle önska vore att jag inte känner så mycket som jag gör. Det blir övermäktigt och stressar mig så, lite mer lagom i mitt liv skulle jag absolut inte tacka nej till. Det kanske kommer, i den okontrollerbara framtiden...... peppar, peppar ta i trä....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar