Har nu prövat Concerta i flera dagar nu och det känns okej, ingen jättestor förändring men jag mår i alla fall inte sämre. Det kommer jag märka allt mer när tiden går och jag har testat att vara i olika situationer, först då kommer jag märka skillnaden.
I mer än en månads tid har jag varit nästan konstant ledsen, rädd och orolig och detta har bara ökat. Jag har varit rädd för vad som händer med mig, försökt att rationalisera bort det med olika ytterligheter och förklaringar. Det finns yttre omständigheter som påverkar mitt känsloläge nu, det kan jag inte räkna bort, men igår kväll kom tanken till mig att detta skulle ha kommit utan detta ändå. Jag har panikångest varje kväll/natt nu och även på morgonen. Tryck över bröstet, svårt att andas, magont, oro, panik och konstant rädsla, sömnsvårigheter och ingen matlust. Och tro mig, det stör mig.
Jag har haft detta av och till under de sista fem åren men nu är det annorlunda för nu hanterar jag det bättre. Jag vet vad det beror på, att jag måste acceptera det och härda ut och att det är som med feber. Även ångest är kroppens reaktion på att något inte står rätt till och den försöker gå emot det. Ångest är kroppens reaktion på att jag har stängt in och inte låtit mina känslor komma fram och likt Freuds tanke, till slut bubblar säcken över. En grej låter allt pysa ut och nu är det det jag måste hantera. Det är inte kul, men jag vet att jag måste härda ut och ta tag i det här för att komma vidare. Mina försvarsmekanismer fungerar inte längre, mina säkerhetsbeteenden har jag slutat med och nu måste jag ta i tu med känslorna och ångesten. Inget och ingen kan rädda mig och hjälpa mig med detta. det kan bara jag själv och faktiskt vill jag inte ha någon hjälp. Jag vet att när denna fas är över kommer jag att vara starkare och säkrare på mig själv och då är det faktiskt värt att ta smärtan. Det är inget farligt, det är livet.
Visst är jag rädd vissa gånger, särskilt när det kommer på natten och jag är ensam, det känns som jag faller och jag inte kan styra det, men faktiskt kan man det. Med tanken, allá KBT. Jag får inte låta rädslan vinna, får inte tillåta mig gå in i det för då blir det värre. Istället ska jag bara låta det komma, gråta ut all smärta för någon gång tar det slut och då har jag gått vidare och är starkare. Visst, det är frustrerande och ledsamt ibland, orättvist till och med, men så är det. Det är faktum och det enda jag kan göra är att acceptera det och lära mig hantera det. That´s life. Och faktiskt, jag skulle inte vilja ha det annorlunda för utan smärtan skulle jag inte sitta här idag och veta det jag vet och vara jag. Allt sker av en mening, det tror i alla fall jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar