Diagnosen, vad innebär den för mig?

ADHD har så många förutfattade meningar emot sig och jag passar oftast inte alls in i någon av beskrivningarna. Koncentrationssvårigheterna brukar leda till att många med ADHD får problem i skolan, har aldrig hänt mig! jag har alltid haft lätt för mig, jag kan läsa upp till 9-10 böcker per dag utan att bli uttråkad, det har väl med min hyperfokusering att göra. Jag få högsta betyg i alla ämnen utom möjligtvis matte. Kanske finns det någon förklaring till detta. Jag har aldrig haft svårt för att göra det jag blir tillsagd och jag har lätt för att följa mallar, planer. Det jag vet med mig är att jag alltid vill protestera emot auktoriteter som jag anser gör fel, jag har svårt när någon sätter sig på mig och ska bestämma över mitt liv. Så känner jag inombords, men jag har alltid varit för blyg för att göra något åt det jag känner, att säga emot. De enda som jag har gett mig in i konflikt med är min familj, kanske för att där tillåter jag mig släppa de spärrar som jag har.

För mig innebär det faktum att jag har ADHD mest positiva saker. Jag är kreativ, kan fort se vad som är viktig i en text och jag är fenomenal på problemlösning. Usch nu låter jag skrytsam, det vill jag absolut inte, men så är faktum. Jag är effektiv och kan göra flera saker samtidigt utan att det blir jobbigt. Ju mer saker jag har att göra så mår jag bra. Vissa mår dåligt av för mycket planerat, jag älskar det! Jag kan speeda upp mig och köra på och glömma allt annat. Viktiga saker som mat och vila, men jag håller på lär mig att motverka detta. jag ser min diagnos som min personlighet, jag är lite halvknäpp, lätt "galen" men jag trivs med det, annars skulle det inte vara jag. Sedan kan jag alltid få kontroll över mig själv när det väl behövs och inte gå på alla impulser som kommer upp i min hjärna. Detta har många andra med ADHD svårt med. Jag brukar se mig som en kameleont som anpassar mig efter situationen. Klart att detta är tröttsamt att alltid skapa kontroll, tänka sig för hålla tillbaka, men jag måste det annars kommer jag bli utbränd. Det vet jag. Jag har varit nära flera gånger, kroppen tog helt slut och jag orkade knappt upp för en trappa. Aldrig kommer jag tillåta det ske igen. Hellre drar jag mig tillbaka och "dämpar" mig själv, hur tråkigt det än är. Jag vet att jag har jätte hög risk för att bli utbränd med mitt sätt att göra allt till max och glömma ta hand om min kropp, därför är det upp till mig att se till att det inte händer. Jag är på god väg tror jag, jag vet mina svaga punkter, 5 år hos psykolog hjälper till rätt bra. Jag vet också när jag börjar närma mig för mycket stimulans och för lite. Det gäller bara för mig att hitta lagom(vad det nu är?) och jobba mot det. Jag är bara 20 år och jag lär mig varje dag. Det finns alltid hopp för mänskligheten!