Man gör framsteg men glömmer så fort

Igår var det midsommar och under hela dagen gick mina tankar till samma dag förra året. Jag kommer ihåg hur jag gick där ensam vid havet, men regnet droppande ner och blandades med mina tårar. Jag kommer ihåg hur hopplöst allt kändes, hur intetsägande livet var och hur ensam jag kände mig. Jag satte mig vid klipporna och stirrade ur över havet, himlen var lika svart som mitt inre och jag bara kände att nu ger jag upp. Jag har fått nog sa jag till mig själv, jag orkar inte med mer smärta, mer ensamhet, mer mig. Jag ville bara försvinna, suddas bort så att världen kunde glömma mig. Allt jag ville ha var en dag där jag kunde känna frid, jag saknade ett lugn som jag knappt kunde minnas längre. Det kändes som att jag vid den tidpunkten gav upp för första gången. I flera år hade jag kämpat för att hålla uppe näsan över vattenytan men nu sjönk jag allt fortare och gränsen var snart nådd, jag orkade inte bara kämpa mer. Kroppen gjorde ont, tröttheten var ständigt närvarande och livsglädjen var sedan länge borta. Jag visste inte vem jag var längre, vart jag var på väg,allt var bara svart. Jag började gå, vandra utan någon som helst riktning. Jag var i en omgivning som var ny för mig och jag visste knappt var jag var. Plötsligt fann jag mig själv stå vid en bro och såg bilarna susa förbi under mig. Jag tänkte att nu är det dags, du har tänkt på det förr och du har varit på väg flera gånger. Gör det bara så försvinner allt ont.

Som tur var fann jag logiken igen och ringde min pojkvän som pratade med mig och stunden var över. Svart var allt inom mig, men en liten låga hade tänts inom mig. jag vill inte vara svag tänkte jag, jag kan vinna över det här! Jag vill inte såra och förstöra för min omgivning. Jag har bara ett liv och det är mitt ansvar att se till att det inte kastas bort. Jag tog mig i kragen, höll kvar i det lilla hopp som fanns inom mig och gick framåt. Jag kan inte säga att livet det senaste året har varit enkelt, snarare har det varit värre än någonsin, men någonstans efter jul vände det. Jag vet inte varför, men att jag fick min diagnos är en bidragande orsak. men det är inte bara det, något är annorlunda med MIG. Jag är starkare, vet mer om mig själv och har fått lite mer kämpar anda. Jag är inte samma tjej jag var förra året, jag känner knappt den tjejen längre.

Dock finns det något skrämmer mig, jag glömmer så fort. Jag glömmer de framsteg jag har gjort, glömmer hur illa ute jag var. jag bara lever på och glömmer ofta att stanna upp, kanske är jag rädd för att hamna tillbaka i det gamla igen. Jag märker att jag har svårt för att vara ensam, det skrämmer mig för då börjar surret igen, de destruktiva mönstren,tankarna. Kanske flyr jag när jag är så igång, men det är mitt sätt att hantera det.

Jag vill inte vara den jag var förut, jag tycker inte om den personen, hon är för ologisk för mig, men hon är ändå en del av mig som jag aldrig fullt ut kan lämna. Inom mig finns den tjejen som stod vid havet och bara ville dö, försvinna. Ibland poppar hon upp och tar över mitt liv igen, men jag tänker inte tillåta det! Jag vill leva, jag vill må bra. Jag är trött på att kämpa och försöka skapa balans i min tillvaro. Jag är så trött, trött inombords. Psykiskt är jag ett vrak, all energi går åt att hålla mig flytande. För faller jag, så faller jag hårt den här gången, har man gjort det förr blir varje gång värre. Jag är inte återhämtad sedan förra gången och minnena finns kvar inom mig som svarta gäckande skuggor. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag glömmer vem jag var, för det skulle ge mig mer kraft att kämpa emot det och skapa mitt nya jag. Men livet går vidare, vissa saker, känslor ändras och man glömmer. Kanske är det bra, kanske skulle jag bara bli för fast i det gamla om de inte fanns kvar. Men rädslan inom mig för att falla är så stor.

Jag ska vara vuxen nu, snart 21 år och jag är vuxen inom många fält. men inombords är jag bara en rädd liten tjej som vill att någon ska älska henne och är rädd för att göra fel. Rädd för att leva, rädd för att ta större steg. rädd för vad som finns inom henne. den lilla tjejen må se stark och kontrollerad ut på utsidan, men ingen ser hennes rädsla, hennes ensamhet och det gör henne ledsen ibland. Man lär sig spela roller bra, hon är expert på att få folk att tro att allt är okej, det är hennes sätt att överleva. Mörkret skulle annars slå över och sudda bort henne från jordens yta.

Jag är inte tjejen på stranden, vid bron för ett år sedan, men jag minns henne och hon finns med mig varje dag, i allt jag gör, även fast jag glömmer att hon finns ibland. Vem sa att livet skulle vara enkelt?