Min värsta känsla är då jag känner mig rastlös, understimulerad. Som idag. Var uppe sent igår och sov länge och då är min dag i princip förstörd. Jag blir rastlös, lättirriterad och känslig och ångesten kommer. Alla tankar kommer, ökar i takt, alla måsten. Alla tankar om att jag är värdelös, tankar om att jag hade bättre när jag var så smal som jag var förut, tankar om att jag är lat för att jag inte tränar som förut. Jag börjar och spiralen är igång igen. Ökar i takt och mattas inte ut förrän jag är totalt utmattad. Idag är en sån dag, jag är så trött. Trött och ledsen, ledsen för att livet är så svårt. Ledsen för att enkla saker är så mycket svårare för mig, ledsen för att jag är den jag är. Ibland önskar jag att livet bara var annorlunda, att jag var annorlunda. Men då skulle det ju inte vara jag, eller hur? Kämpa på är väl det enda man kan göra- igen! Alltid detta kämpande, varför måste det hela tiden vara så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar