Inställningen till psykisk sjukdom

Ibland blir jag så arg! Arg på världen och hur orättvis den är.Jag blir arg på att människor alltid har åsikter om saker om sånt de inte har vetskap om, om saker de aldrig har känt. Jag tycker det är helt okej att ha åsikter om saker, men då måste man ha fakta på benen först. Hur kan människor som aldrig har varit utbrända säga till människor som är inne i det att de bara ska resa sig upp, skärpa till sig och inte tycka så synd om sig själva? Hur kan människor som aldrig har känt en person med ADHD veta hur den personen funkar? Jag är så trött på okunskapen i världen! Att ingen ser det jag ser, har sett. Ibland känner jag mig så gammal, så mycket äldre än mina vänner i min egen ålder. Har man aldrig vart på botten kan man aldrig förstå hur det känns. Inte veta hur det känns när ångesten rister i en så det känns som man går i bitar, hur det känns i kroppen då man står vid bron och bara vill hoppa. Eller hur det känns att pressa sig själv tills man inte orkar gå uppför en trappa utan nästan svimma. De människor som aldrig har haft en psykisk sjukdom ska inte sitta och säga hur personer som har det ska leva sitt liv. Ibland är jag rädd för att tala öppet om den diagnos jag nu har fått. Kommer människor förstå? Kommer någon se mig för den jag är bortom min diagnos? Kommer de se att det bara är en del av personlighet, att utan den skulle det inte vara jag. Att det ger mig svårigheter, men också stor lycka och vissa färdigheter. Inställningen hos människor till psykisk sjukdom skrämmer mig, eller psykisk sjukdom. Min ADHD är inte något sjukt, det är bara ett personlighetsdrag som är en del av mig, inget annat. Men omvärlden dömer det som det, och det skrämmer mig. Hur ska jag förhålla mig till det? Flera i min omgivningen vill fortfarande inte tro på det. Många när jag var nere sa bara: gaska upp dig! I viss mån har de rätt, att ligga och tycka synd om sig själv funkar aldrig och blir aldrig bra. Men de hade ingen förståelse alls. Det skrämmer mig. Det finns mycket som skrämmer mig.