Uppvaknande

När jag först fick reda på att allt som var kaos med mig berodde på att jag hade ADHD, kom det först som ens stor lättnad. Alla pusselbitar som jag under hela min uppväxt hade försökt pussla ihop för att skapa ordning i tillvaron föll bit för bit på plats. Jag fick för första gången en glimt av vad som var jag. Jag hade fram tills dess ständigt försökt kopiera andra och försökt vara den jag trodde alla ville att jag skulle vara. Den duktiga tjejen som fick alla rätt på proven- det var mitt sätt att bli sedd. Men ju mer jag uppnådde via prestationer så blev livet allt mer tomt och ensamt. Det kvittade om jag fick ett MVG, första gången fick jag den där kicken, känslan av välbefinnande inföll sig och kände mig stolt över mig själv. Men nästa MVG betydde ingenting, jag visste redan hur det kändes, spänningen var borta, kraften som det innebar. För att att känna mig nöjd måste jag öka tempot ännu mer, pressa mig ännu mer för att känna mig nöjd med mig själv. Till slut dög ingenting i mina ögon. Nu vet jag att det är min ADHD som spökar och det känns skönt att veta vad det beror på.

Att jag var hyperaktiv visste jag, alltid igång aldrig kunna sitta stilla. Koncentrationssvårigheter hade jag nästan aldrig märkt av för jag har lätt för mig och personer med ADHD har en förmåga att kunna hyperfokuseraoch det är vad jag gjorde med skolan, där fick jag ut all min hyperaktivitet och allt kretsade runt det. Kompisar och annat betydde inte så mycket, det hade ingen plats i mitt liv. Men jag var alltid ensam och vad är det för liv att leva? Jag hade full kontroll på mig själv- därav utvecklade jag en ätstörning. Är det kaos inne-försöker man skapa kontroll på något sätt och kroppen är det enklaste att ge sig på för det känns när det ger resultat.Jag trodde aldrig att jag hade problem med impulser, för allt jag gjorde var ett planerande, från dag till morgon, nu vet jag att min planering var det som räddade mig ifrån det. Jag har alltid känt att har jag inte full kontroll på mig så släpper jag ut monstret inom mig som kan ta till sig vad som helst och skada vem som helst på vägen. Jag vill inte släppa ut det för jag vill vara en människa som bryr sig om andra och inte sårar och skadar andra i mon omgivning. Men jag har märkt att det är oundvikligt. När jag släppte på min kontroll och ätstörningen så släppte jag ut monstret och mitt impulsiva jag. Nu vet jag att jag har den delen av ADHD:n med och den biten skrämmer mig mest. Det är nog därför jag undermedvetet aldrig dricker, jag är rädd för vad som ska hända- vad som kan slippa ut. Mitt liv känns ofta kaos, men att veta vad allt beror på räddar mig ständigt och får mig våga tro på mig själv när allt känns svart. Det får mig att inte vara så hård emot mig själv och se ljuset i tunneln, för jag ska lära mig hantera det här! Det är mitt ultimata mål i livet.