Komplexa Jag

Jag är ingen person som tidigare har trott att jag någonsin skulle kunna ha ADHD. Mitt liv har alltid handlat om kontroll, att hålla på rutiner och planera allt och inget. Nu förstår jag att denna fyrkantighet gjorde att jag inte såg det som fanns bakomliggande och att kontrollen som jag hade var ett sätt att hantera det kaos jag kände inombords. Jag tror även att det faktum att jag troligtvis har vissa inslag av Asbergers i min personlighet påverkar stort.

En person med ADHD har ofta svårt att skaffa sig rutiner, planering, något som jag aldrig har haft problem med. Snarare har det varit det jag är bäst på. Troligtvis har AS något med detta att göra, jag mår bra av rutiner, att veta vad som ska hända. Utan rutiner i mitt liv vet jag inte var jag är och det känns som om jag faller. Alla människor har behov av en strukturerad tillvaro, jag troligtvis mer än andra. Faktum är att i behandlingen för ADHD ingår det att man skapar rutiner för att motverka symtomen. Alla behöver vi en plattform att stå på för att stå ut med kaoset.

Problemet med mig är att allt är så dubbeltydigt. Min AS sida vill ha planering och struktur, att ständigt veta vad som ska hända och den sidan har svårt med att hantera impulsiva handlingar och problem som kan uppstå. Men min ADHD sida lever för spänning, impulser, att bryta alla mönster och att protestera emot vad man ska göra, måste göra. Så jag är ständigt splittrad, fast i en kamp mellan mina två jag. Ibland är den ena sidan starkare, ibland den andra. Ständigt jobbar jag med att försöka finna en balans mellan de båda, ofta förlorar jag. Jag tror inte att någon som själv har samma sak som jag kan förstå på riktigt hur mycket energi som går åt att upprätthålla balansen i min tillvaro. Jag pratade om detta med min psykolog i morse och diskuterade det faktum att jag ständigt känner mig oförstådd av min omgivning. Mina närmaste försöker förstå, jag ger hela mig själv och försöker förklara för dem vad min diagnos innebär, men oftast känns det hopplöst. Det är som om man själv måste ha känslan för att förstå.

Rastlöshet t.ex. Alla människor blir rastlösa, men det rastlösheten jag känner inom är inte den som "vanliga" människor har(vet inte vad jag ska kalla dem annars). Den handlar inte om att man bara är uttråkad och vill göra någonting. Det känns i hela kroppen, det sitter inte bara i benen och armarna utan mest i hjärnan. Hjärnan är den muskeln i kroppen som förbränner mest energi och min är ständigt igång och surrar. Den enda gången surret stänger av när jag sover. Ständigt blixtrar nya tankar till i huvudet, nya impulser kommer som jag hela tiden måste hålla mig ifrån att följa. Många människor kan stänga ute saker ex. ljud eller en person tal, det kan inte en med ADHD göra. Allt vi hör, ser känner tar vi och det starkare än de flesta. Som en dammsugare, det ljudet är det värsta jag vet, jag kan inte stänga det ute och det gör mig stressad och irriterad.

Likadant är det med värme, blir jag för varm kan jag inte tänka på något annat, därför är sommaren väldigt svår för mig. Alla impulser registrerar min hjärna starkare och min impulsivitet gör att jag går igång på allt jag hör och ser. Sedan lär mig sig med tiden att hantera det, vissa saker lärde jag mig som barn och kommer inte ihåg det, men det finns där. För visst är det väl så att när man känner att man har en svaghet så hittar vi människor på knep att komma förbi det, hantera det och klara av det?

Vi med ADHD är experter på problemlösning för vi arbetar med det 24 timmar om dygnet. Det är det som tröttar ut oss så, att ständigt vara på alerten och hejda alla de impulser som kommer. Dock har jag inte så svårt med impulser som många andra med ADHD har, jag kan stänga av och kontrollera mig i vissa situationer(kanske har jag AS till tack här). Mitt värsta problem är hyperaktiviteten.

Koncentrationssvårigheterna har jag nästan aldrig märkt av, skolan går alltid som en dans för mig, men mitt fokus har ju alltid legat där. Vi med ADHD kan hyperfokusera och det har jag gjort under min skolgång, allt har handlat om böcker och planering och jag har blivit jäkligt duktig på det. Men jag har ju i flera år bara gjort detta, suttit med en bok under nästan 16 timmar om dygnet, det vore konstigt om jag inte var bra på det. Där ligger min styrka och min trygghet.